Det plingade till i mejlkorgen. Avsändaren, av namnet att döma en äldre herre, höll inte med mig om slutsatsen i en text och valde därför att skriva ett längre mejl där han utvecklade hur han själv tänkte om saken. Det var ett trevligt och sansat mejl, sådana som man alltid gläds av.
Med ett litet undantag.
Avsändaren avslutade sin vänliga skrivelse med orden ”det är uppenbart att du blivit hjärntvättad och indoktrinerad av vänstermedia”.
Jaha?
Ni kanske undrar vad det var jag skrivit som fått läsaren att reagera så starkt. Hade jag kallat Ulf Kristersson för nazist, propagerat för att utländska brottslingar ska få gratis sekelskifteslägenheter eller ansett att barn ska få byta kön redan i förskoleklass?
Nej. Jag hade skrivit att kärnkraft visserligen är toppen, men att vindkraft inte alltid är ett uselt alternativ heller.
En gång är ingen gång. Men när man får sådana mejl dagligdags, de flesta mycket mindre trevliga, börjar man ju undra. Något onormalt pågår i vårt samhälle. En slags radikalisering. Jag pratar med branschkollegorna som varit med en längre tid. ”Det var inte så här förut”, säger de uppgivet. ”Någonting har hänt”.
Situationen försvårar onekligen dialogen mellan läsare och journalister. I stället för att respektfullt diskutera meningsskiljaktigheter måste jag övertyga meningsmotståndaren att jag inte inleder min arbetsdag med ett samtal från herr Rothschild, där jag får instruktioner om vilken vänsterbliven agenda röstboskapen ska matas med för stunden.
Det är inte synd om media. Journalister måste granskas och kritiseras precis som alla andra, förmodligen mer än de flesta. Men de flesta kan nog hålla med om att på senare år har topplocket gått.
Johannes Klenell, kulturredaktör på tidningen Arbetet, genomgick nyligen en cancerbehandling. Han valde därför att påpeka på Twitter att majoriteten av vårdpersonalen som hjälpt honom var ursprungligen från andra länder. Det är en tweet han själv beskriver som ”helt utan agitation. Antirasism nivå 0. Möjligen lite Greidermys” (SvD 13/9).
Dagen därpå vaknade han till hånfulla kommentarer om ”goda människor” som inte bryr sig om gängskjutningar, och att somalier och afghaner inte borde få finnas inom vården.
Det är inte bara journalister som drabbas, utan egentligen alla som är frispråkiga. Språkläraren Sara Bruun möttes dagen efter valet av känslosamma och upprörda elever. De pratade om ett ”tåg” som skulle skicka hem dem. Det visade sig att eleverna syftade på riksdagsledamoten Tobias Anderssons uttalande om ”återvandringståget till Kabul”, i samband med SD:s pr-kampanj i Stockholms tunnelbana. Uttalandet hade sedan letat sig vidare till Tiktok, där barn med invandrarbakgrund fått det skickat direkt till sig (Skolvärlden 15/9).
Bruun tog till sociala medier för att belysa detta. Konsekvenserna blev ett enormt hatdrev. Hon kallades allt möjligt: ”jävla psykfall”, ”kommunist”, ”batikhäxa”. Dessutom anklagades hon för att vara den som indoktrinerat barnen i vänsterpropaganda.
Orimligheten i detta beteende behöver knappast påtalas.
Ingen av sidorna går helt oskyldig. Exempelvis uppstod nyligen en debatt om Dagens Nyheters kultursida och deras roll i polariseringen om SD-frågan. Efter valet har både fasta medarbetare och frilansskribenter pumpat ut krönikor som alla kan sammanfattas med meningen ”nu är domedagen här”. Som när Kristina Lindquist varnade för vad som händer när ”fascismen blir populär” (19/9).
Året är 2022 och landet är Sverige. Här och nu är det inte rimligt att utmåla en femtedel av befolkningen som fascismens medlöpare. Den sortens kommentarer har onekligen bidragit till den uppjagade debattstämningen och att en allt större del av befolkningen känner misstänksamhet mot media. Vi bör dessutom akta oss från att kleta fascism på allt och alla. Risken är ju att vi till slut inte känner igen den verkliga fascismen.
Samtidigt är det inte DN kulturs medarbetare som lanserat begreppet ”återvandringståget” och sedan skickat det till unga Tiktok-användare. Och det är inte botar som pepprar kommentarsfält och inkorgar med rasistiska glåpord om vårdpersonalens hudfärg. Det mesta går inte att skylla på utländska trollfabriker.
Kanske har vi gjort fel när vi benämnt anonyma avsändare av hat som ”troll”. De är inga troll. De är människor av kött och blod, med familjer, samhällsposter och rösträtt. Ett anonymt kommentarsfält blir på så vis en avspegling av samhället.
”Hatet får inte vinna”, brukar det sägas. Men att beskriva den politiska verkligheten som en kapplöpning mellan hat och godhet är banalt. Det onda och det goda närvarar ständigt, sida vid sida. Det som i slutändan spelar roll är vem som tillåts stå oemotsagd.