Kommer de riksdagsledamöter som röstar ja till den omdebatterade lagen om att göra det lättare att byta juridiskt kön att i framtiden ångra sig? Kommer de att anses ha svikit en skör grupp tonåringar, framför allt tjejer, som egentligen inte hade könsdysfori? Eller kommer riksdagsledamöterna tvärtom stolt att blicka tillbaka, och berätta att de var med om att ta ett viktigt steg för ökad frihet för en utsatt hbtq-grupp?
Politikerna som nu pressas önskar säkert att de hade en spåkula. Till skillnad mot när kravet på sterilisering vid könskorrigering togs bort för drygt ett decennium sedan är det aktuella lagförslaget kritiserat från flera olika håll. Det har hörts kritik från kvinnorörelsen, från vänsterfeminister hela vägen till kristdemokrater och sverigedemokrater.
Inför omröstningen 17 april är argumenten redan väl nötta. Kritikerna varnar för att den grupp tonårstjejer som söker hjälp riskerar att må ännu sämre om det visar sig att de mådde dåligt av andra skäl. Uppdrag granskning lyfte för några år sedan i serien "Tranståget och tonårsflickorna" fram just den här problematiken – och unga personer som ångrat sig. Efter programmet justerade Socialstyrelsen sina rekommendationer för pubertetshämmande hormoner till minderåriga.
Dagens Nyheters skribent Hanne Kjöller hör till kritikerna av den nya lagen och skriver att "80 till 95 procent av de obehandlade barnen ’växer ur’ diagnosen under puberteten” och att det därför är fel att ”bekräfta en felaktig självdiagnosticering”. Kjöller varnar för ”ett juridiskt steg mot ett medicinskt haveri" (4/4). Därutöver finns det en oro från kvinnorättsorganisationer om att könsstatistik – som blottar bristande jämställdhet – skulle äventyras.
Anhängarna av att det ska bli enklare att ändra juridiskt kön brukar peka på att flera andra länder redan infört liknande ändring, och att transpersoner i dag lider onödigt länge. Som det är nu behöver man ha fått diagnosen transsexualism, vara myndig, ha ett särskilt läkarintyg och ett godkännande från Rättsliga rådet, vilket i sin tur ofta kräver att man varit i kontakt med den könsbekräftande vården en period. Enligt RFSL tar det i praktiken mellan 5-8 år för att få ändra juridiskt kön.
Liberalernas riksdagsledamot Anna Starbrink, som tänker rösta ja till lagändringen, nämner att eftersom ändringen gäller det juridiska könet är det inte så svårt att ändra tillbaka om det blir fel. För att få könsbekräftande vård kommer det alltså fortfarande att krävas diagnos.
Moderaterna och Liberalerna, som trotsar den konservativa regeringskollegan Kristdemokraterna och söker stöd för lagen i riksdagen, hade kanske inte räknat med att det skulle bli en så livlig debatt om en fråga som utretts i flera år. KD har begärt och beviljats kvittningsförbud inför omröstningen, alltså att alla riksdagsledamöter enligt principen ska vara på plats under voteringen. Statsministern säger nu öppet att han personligen hade föredragit en åldersgräns på 18 år för juridiskt könsbyte.
Med anledning av det som framkom i ”Tranståget” skulle en 18-årsgräns vara bättre än den föreslagna, 16 år. Samtidigt måste transpersoner få betydligt snabbare hjälp än som nu ges. Att få vänta uppemot åtta år för att få ändra sitt juridiska kön är en alldeles för lång tid. Även det, och myndiga människors rätt att själva välja, behöver läggas i vågskålen.