Ho Chi Minh 1969.
Den generation som formades av Vietnamkriget närmar sig nu åttio. Gamla blodbad flyter bort under broarna och nya tillkommer, tragiskt nog.
Indokina hör ändå till de värsta, som inte får glömmas. Femtio år efter att USA gav upp 1973 gör jag en lång resa i Ho Chi Minhs fotspår och funderar över detta. Vad hände egentligen i Vietnam? Vad finns att lära idag?
Onkel Ho – som presidenten i Hanoi kallades – var en korsning av Mandela och Lenin. Hälften frihetshjälte, hälften fanatiker. Från 1945 fram till sin död styrde han över den norra, kommunistiska halvan av ett land i konstant krig.
Flera miljoner vietnameser dog under vedervärdiga omständigheter, de exakta siffrorna är fortfarande osäkra. Fransmän och amerikaner ställde in sig i ledet av tidigare marodörer: mongoler, kineser, japaner. Vietnam har haft otur med sin geografi, ungefär som Polen eller Ukraina.
USA tog över Frankrikes kolonialkrig med en ädlare avsikt: att stoppa kommunismen. Men bomber och napalm mot fattiga bönder var inget frihetsrecept. Allt byggde på missförstånd.
Vietnameserna slogs för nationellt oberoende, den självklara rätten att slippa främmande utsugning och manipulation. Att Ho Chi Minh drogs till marxism under exilen i Paris berodde på att franska kommunistpartiet var det enda som respekterade kolonins självbestämmanderätt.
Frankrike kapitulerade i Vietnam 1954, moraliskt och militärt bankrutt. Amerikanerna dundrade in i stället, självsäkra efter segern i andra världskriget, taggade att mota bort Sovjet och Kina, och med en färsk läxa i bagaget. På Filippinerna lyckades USA stoppa den kommunistiska gerillan. Varför skulle tricket inte funka med vietnameserna, de såg ju likadana ut?
Stort misstag. Vietnam var en annan värld än katolska, amerikaniserade Filippinerna. Inte minst hatade vietnameser den skurkaktiga regim i Saigon som USA stödde sig på. När önsketänkandet krockade med verkligheten blev svaret mera våld, under rubriker som hämtade från Hollywood:
“Operation Rolling Thunder”. “Project Phoenix”. ”Agent Orange”.
En teknokratisk vanföreställning om terror som lösning på politiska problem. Mångdubbelt fler bomber fälldes över Sydostasien än i hela andra världskriget. Allt kulminerade med julbombningarna 1972 – ”Operation Linebacker” – då president Nixon i desperation siktade på Hanoi.
Olof Palmes reaktion blev klassisk:
”Det man nu gör är att plåga människor, plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse under maktspråk. Därför är bombningarna ett illdåd. Av det har vi många exempel i den moderna historien.”
Palmes uppräkning slutade med Treblinka. Det blev för mycket för Vita huset, som tog hem sin Stockholmsambassadör. I ett Sverige på väg in i Nato finns anledning att minnas även denna historia, mer komplicerad än USA:s rättmätiga kamp mot nazism, stalinism och putinism.
Washington har ofta visat förbluffande dåligt omdöme i säkerhetspolitiken. Samtidigt kan Sverige tacka USA för hundra år av fred, frihet och framsteg. Som Vietnam och Ukraina fått erfara är det farligt i imperiernas gränsmarker. Var Sverige hört hemma råder ingen tvekan om, alliansfriheten var alltid en illusion.
Andra lärdomar av Vietnamkriget är att förnedring leder till extremism men att tiden, glömskan är en vän. På resan i Vietnam 2023 möter jag amerikaner, fransmän, ryssar, kineser, japaner – alla till synes lika välkomna. Som om krigen aldrig hade hänt.
Niklas Ekdal är författare och journalist.