Kinda kommun utreder framtiden för skolan i Horn. I veckan samlades ett hundratal av den lilla ortens invånare på kommunens dialogmöte. Befolkningen i Horn lär ana vad som kan stå på spel. Det är skolans och bygdens framtid.
I årtionden har centraliseringsiver avlövat de små tätorterna i landet. Motsatsen – en decentraliseringspolitik finns i stort sett inte.
Som så ofta är det en blandning av pengar och byråkrati som har dragit i gång allt. År 2025 löper det tillfälliga bygglovet ut för förskolan i Horn. Ska den bli kvar på samma plats krävs en ny detaljplan. Två ytterligare förslag har dock presenterats av kommunen. Det ena är att flytta in förskolans verksamhet i den befintliga skolan. Det andra förslaget är en fortsättning på den senare tanken – att samtidigt som förskolan flyttar in ska klasserna 4–6 flyttas till Värgårdsskolan i centralorten Kisa.
I Horn verkar det än så länge låta som det brukar när den här typen av frågor diskuteras i Sverige. Från den ena sidan hörs att klasserna är för små i landsbygdsskolan. Att en nedläggning sparar pengar. Från andra sidan lyfts skolans roll för ett levande lokalsamhälle fram. Även rättviseargument brukar förekomma – varför ska all skattefinansierad verksamhet centraliseras till den större orten?
Om något brukar dock förslag om nedläggningar visa vilken kraft som ofta finns i en bygd. Det brukar vara långt fler än de direkt berörda barnfamiljerna som engagerar sig, vilket ser ut att vara fallet även i Horn. Lite samma sak är det när Östgötatrafiken föreslår nedläggningar av landsbygdslinjer.
Det stora engagemanget säger oss något om svensk politik. Det verkar finnas en folklig opinion för en kraftfull decentraliseringspolitik som inget parti driver.
En politik som ser värdet i det lilla efterfrågas nog inte bara på landsbygderna. I städerna finns en liknande dragning. Det är något underförstått positivt att förskolor och skolor är småskaliga. En slutsats av coronapandemin som helt verkar ha kommit bort är även att centraliseringar av äldreomsorgen verkar ha gjort oss mer sårbara. Fler blir smittade snabbt när boendena är få, stora och med betydande personalomsättning. Att ha fler och mindre boenden spridda geografiskt, med en fast personalstyrka, minskar riskerna.
Så här går det att fortsätta – det finns många goda argument för varför det behövs en decentralisering av statlig, regional och kommunal verksamhet. Ett av de främsta skälen är säkerhetspolitiskt. I ljuset av det kraftigt försämrade säkerhetsläget i Östersjöregionen kommer vi att behöva stärka samhällets förmåga att fungera som vanligt vid kris och krig. Och då blir det allt svårare att förlita sig på färre men större skolor och ålderdomshem, liksom färre livsmedelsbutiker och vattenverk. Några få stora enheter och ett generellt stort transportberoende gör samhället sårbart. Och om skolorna stänger vid en kris kan inte föräldrarna gå till jobbet och utföra de sysslor som krävs för att samhället ska fungera.
Varför är det då inget parti som står för en decentraliseringspolitik värd namnet? Kanske är det för att årtionden av urbanisering och jakt på stordriftsfördelar har satt sina spår. Vi har svårt att tänka oss något annat än att framtiden finns i storstäderna. Att små skolor och äldreboenden i små tätorter är dömda sedan länge. Att framtiden finns i Linköping, inte Horn.
En som har satt ord på den här inställningen är den unga mjölkbonden Katarina Wolf, från Rimforsa-trakten. I en krönika i ATL skriver hon om den tydliga norm som hon upplevde att hon skulle förhålla sig till när hon växte upp: ”Det viktigaste av allt var att ta sig så långt ifrån sin hemort som möjligt. När man förhoppningsvis emigrerat till en betydligt mer befolkad storstad för att endast återvända på juldagen och mäta framgångar med gamla klasskamrater då hade man äntligen lyckats.”
I årtionden har också politiken utformats för de som har flyttat till den större staden – och för att uppmuntra fler att bryta upp. De som formar politiken på nationell nivå brukar också vara de som har tagit sig till storstaden, som har lyckats enligt den gamla måttstocken.
Men nu krävs en annan politik. Det behövs även en politik för alla som inte vill lämna de små samhällena och som inte önskar ständigt större enheter. Att driva på fortsatt centralisering inom alla områden är knappast heller bra för Sverige.
Framtiden finns i Horn, lika mycket som den finns i Linköping. Det som fattas är en politik som ser värdet i det lilla.
Edvard Hollertz är tillträdande politisk redaktör i Corren.