Teknikutvecklingen springer allt fortare. Det är inte lätt för Linköpings företag att hålla jämna steg med den internationella konkurrensen. Därför är kompetensbrist ordet på allas läppar. Den spetskompetens som behövs inom AI, autonoma system och mjukvara går helt enkelt inte att beställa fram med kort varsel genom en kort arbetsmarknadskurs.
Störst är bristen på forskare och det är få svenskar som söker sig till forskarutbildningarna. Den är lätt att förstå varför. Den ekonomiska vinsten av en doktorsexamen i Sverige är försvinnande liten jämfört med en civilingenjör som börjar jobba direkt efter examen.
Att doktorera innebär fem år med en relativt låg inkomst, som i sin tur spiller över på pensionen. Dessutom missas löneutveckling jämfört med studievännerna. Det tar många år i arbetslivet innan det ekonomiska gapet i livslön sluts, om det ens någonsin gör det. Efter examen lämnar därför många Sverige för länder med generösare villkor.
Många doktorandtjänster fylls med utländska studenter. För dem är villkoren vid svenska universitet goda under forskarstudierna. Efter utbildningen så är det många som lämnar, inte minst för sina hemländer.
Alla är överens om att bristen på forskare är en hämsko för Sverige. De behövs när företagen ska kunna leda utvecklingen, inte bara följa konkurrenterna hack i häl. Problemet är att ingen verkar vilja göra någonting åt problemet. I stället för att kraftsamla verkar alla parter hoppas att någon annan ska göra något.
Svenskt näringsliv kräver att regeringen ska ta fram en strategi för att behålla kompetens inom landets gränser. Där verkar ingen ens tänka tanken att svenska företag måste erbjuda bättre villkor för att konkurrera om talangen.
Regeringen skulle säkert vilja vara kraftfull, men vad skulle en strategi ens innehålla? Staten kan inte låsa in kompetens. Och det verkar näst intill omöjligt, till och med för en borgerlig regering, att driva en politik som belönar utbildning i Sverige.
Med en uppskjuten brytpunkt för statlig inkomstskatt och mångdubblad ränta på studielånen så framstår den nuvarande regeringen inte som särskilt utbildningsvänlig. Efter två års regeringstid måste det sägas att Stefan Löfven (S) gjorde mer – om än motvilligt – för att förbättra de ekonomiska villkoren för högutbildade.
Det finns många goda skäl till att doktorera. Det stillar nyfikenheten, det tränar förmågan att tackla svåra problem, det innebär personlig utveckling och en möjlighet att lära av andra. En av mina lärare liknar det med idrottares höghöjdsträning. Men att en forskarutbildning inte lönar sig bättre ekonomiskt är dåligt för alla.
Ska Linköpings företag fortsätta att ligga i framkant så måste Sverige göra upp med de små skillnaderna i livslön mellan den som saknar utbildning och den som har en lång utbildning. Sker ingen förändring så kommer företagsledare, fackpampar och politiker få fortsätta att titta på medan forskarutbildade lämnar landet och tar tillväxt och arbetstillfällen med sig. En av de största förlorarna kommer vara Linköping.
Christian Gustavsson är doktorand och tidigare kommunpolitiker (M) i Linköping.