Gängvåldet slår klorna i Sverige och förgrenar sig nu också bortom landets gränser. Men allting har en början och enligt experterna är upprinnelsen några tragiska händelser i Jävaområdet för snart tio år sedan.
I juli 2015 rånades ett växlingskontor i Täby, och bytet blev två miljoner kronor. Men rånarnas glädje över kuppen förbyttes snart i skräck när några vänner blev arga över att inte ha fått vara med. Först sköts en ung man, sedan dödades en 16-åring som hämnd för det mordet. De blev starten på den våldsvåg som ännu inte har lagt sig.
De två mördade tonåringarna var vänner sedan barnsben, och familjerna kände varandra. De begravdes tillsammans i ett försök att lösa konflikten. Föräldrarna tog i hand och tog avstånd från hämndaktioner. Den lokala imamen predikade fred och försoning.
Men som Faysa Idle, en ung författare uppväxt mitt i konflikten, skriver i sin bok ”Ett ord för blod” så räckte det inte: ”Det fanns bara ett problem, den gamla ordningen hade tappat sitt grepp om flera av dom här killarna. Dom var utanför både i Sverige och bland sina landsmän.”
En del menar att gängvåldet orsakas av socioekonomisk utsatthet, medan andra pekar på dysfunktionella institutioner som familj, skola och socialtjänst. Det ligger ett mått av sanning i båda förklaringsmodellerna, men en dimension glöms ofta bort: Att gängvåldet har med moral att göra.
Vissa skyller på ”importerade värderingar”, men Idles berättelse visar att den äldre generationen kämpar för att stoppa våldet. Problemet är att de unga har hamnat i ett limbo: De saknar respekt för den gamla kulturens värderingar, men har inte heller kommit in i det svenska samhället med dess normer och värden.
I stället har de skapat en egen moral, där heder och lojalitet står högt – och där spärrarna för våld är obefintliga. Om vi vill komma åt detta behöver de svenska förorterna rustas upp på flera sätt: Inte bara ekonomiskt och socialt, utan också moraliskt.
Per-Olof Wikström är professor i kriminologi och en av Sveriges främsta experter på brottslighet. Han menar att dåliga ekonomiska omständigheter innebär en risk, men inte ensamt kan förklara kriminalitet. För de flesta som växer upp med små resurser blir trots allt inte kriminella.
Skillnaden är att majoriteten inte betraktar brott som ett alternativ. Men det finns sociala kretsar – kompisgäng och kriminella kretsar – där sådana normer saknas. Där betraktas i stället våld, stölder och droger som helt legitimt. Wikströms forskning visar att individer som rör sig i sådana miljöer blir benägna att själva begå brott.
Det betyder att den långsiktiga lösningen på brottsvågen inte ligger i kortsiktiga repressiva åtgärder, utan kräver en moralisk upprustning av områden där goda normer har en för svag ställning. Men utmaningen är att hitta aktörer som kan bidra med etik. För värderingar förmedlas socialt, genom umgänge och gemenskap, och inte genom statliga dokument.
Wikström betonar att skolan har en viktig roll. Den måste kunna upprätthålla ordning, lära eleverna självkontroll och förmedla goda värderingar – vilket kräver ordentliga resurser. Dessutom behöver familjerna stöttas, för här sker den mesta av den moraliska socialisationen.
Men en annan betydelsefull men ofta förbisedd aktör i kampen mot gängvåldet är civilsamhället. I både idrottsrörelsen och religiösa organisationer finns etiken inbäddad i verksamheten på ett självklart sätt. Kommuner som vill komma till rätta med kriminaliteten bör därför kroka arm med kyrkor, idrottsföreningar, scouter och andra liknande organisationer. För när de blomstrar, då krymper utrymmet för gängen.
Joel Halldorf är författare och professor i kyrkohistoria bosatt i Bestorp.