Det är något som får Evin Cetins bok "Mitt ibland oss" (Mondial) om gängkriminaliteten och dödsskjutningarna, skriven tillsammans med Jens Liljestrand, att direkt gripa tag i mig.
Är det beskrivningen av hur förortsmammorna förtvivlat springer ner för trapporna, barfota, och ut från fastighetsporten till polisens avspärrningar, och ber för att den skjutna killen inte är den egna sonen, utan någon annans? Eller är det att en av de unga männen bar samma namn som min son? Att boken är fylld med namn som jag vuxit upp med, i Gottsunda och i andra områden?
Inom musiken har gängkriminaliteten visserligen länge skildrats. "Ännu en bror blev yapt i vår trakt nu är han död, man ser så kallade krig förvandlar bröder till lik", som Labyrint sjunger i låten Pang Pang. I den offentliga debatten pågår däremot en debatt om dem. Det Evin Cetin gör, efter att som advokat ha jobbat med mål som rör brutala dödsskjutningar, är att prata med dem.
Varför började de sälja droger, ångrar de sig, om inte: hur kommer det sig? Många av dem berättar att de som 12–13-åringar började transportera eller sälja narkotika. Våld i familjen, psykisk sjuka och ensamstående mammor som inte får ekonomin att gå ihop, nämns i berättelserna om uppväxterna. Även svårigheten att klara skolan, att inte kunna sitta stilla, att hantera konflikter med våld.
I hopplösheten finns det alltid äldre killar i bostadsområdet som kan "hjälpa" en att fixa snabba pengar, att bli någon, få status. En tusenlapp för att transportera en väska med droger är mycket pengar för en pojke som saknar matsäck till skolans utflykt. Om skolan inte kan nå dessa pojkar, om "den vita världen" inte ses som tillgänglig, står den kriminella med öppna armar.
De intervjuer som boken bygger på har ofta genomförts i bil, eftersom intervjupersonerna på grund av hotbilden inte kan stanna på samma plats för länge. Vad får en ung man att anlita någon för att döda sin barndomskompis, för en konflikt? ”Hellre att hans mamma gråter än min”, svarar den ena Cetin.
Flera beskriver en förskjutning i normer, att det som förr kunde lösas med ett slagsmål nu leder till brutala mord och nya hämndmord. Cetin berättar att hon började ha en keps eller mössa i bilen, för att på begravningar kunna dölja kulhål i pannan på dödsoffret och därmed skona anhöriga från att se. Hänsynslösheten märks också på att det skjuts på lekplatser och där utomstående rör sig.
Nyligen sköts en pappa till en gängkriminell ihjäl i Tullinge söder om Stockholm. Efter att anhöriga till den "kurdiske räven" besköts i januari gick polisen ut med en efterlysning av de två som misstänks ha skjutit ett 20-tal skott mot huset utanför Uppsala. Bara fyra timmar senare sköts en av de efterlysta männens pappa, en ostraffad man i 50-årsåldern, alltså till döds.
”Nu ser man allt mer hur de anhöriga är måltavlorna”, säger Peter Svensson som jobbar med avhopparverksamhet för gängkriminella (Aftonbladet, 3/3).
I Cetins bok framkommer det att kriminella håller det hemligt att de har barn. Trots att Cetin i många år var politiskt aktiv – som socialdemokrat – slipper man partipolitisk agitation. Hon känner förstås för pojkarna sugs in i kriminaliteten och utnyttjas. Men hon gör det med kritiska motfrågor när offret blivit vuxet och själv gör andra illa.
Nyhetsflasharna om ännu en dödsskjutning, och uppdaterad brottsstatistik, flimrar lätt förbi. I "Mitt ibland oss" får de för ovanlighetens skull höras, människorna mitt i det.
Sakine Madon är politisk chefredaktör på Upsala Nya Tidning.