Efter 47 år i kommunpolitiken i Mjölby slutar han, Jörgen Oskarsson (S). Den sittande ordföranden i Mjölbys kommunfullmäktige väljer att inte ställa upp för omval i höstens val. Därmed avslutar Jörgen Oskarsson ett engagemang som han inledde 1974 som 23-åring.
När Oskarsson i veckan fick frågan i Corren vad han nu ska ägna tiden åt blev svaret att det lockar att skriva en historisk uppsats om kommunsammanslagningen 1952. Det är svårt att tänka sig en bättre blixtbelysning av en politikertyp som är grundfundamentet för den svenska demokratin – kommunpolitikern som gnetar på.
Tyvärr får landets lokalpolitiker sällan det erkännande som de förtjänar. Tvärtom verkar det ha blivit allt vanligare att de får utstå påhopp på sociala medier bortom vad som hör ett sansat politiskt samtal till. Ett alltför illustrativt – och skrämmande – exempel på det gavs i Linköping i augusti förra året. Efter ett omdiskuterat inlägg på sociala medier fick kommunalrådet Muharrem Demirok (C) motta en mängd hot och hans bil vandaliserades.
En studie (2019) från Brottsförebyggande rådet pekar också på att det har blivit svårare att vara politiskt engagerad. Var tredje förtroendevald uppger sig ha utsatts för trakasserier, hot eller våld. En allvarlig utveckling som i värsta fall gör att en del avskräcks från att ta uppdrag.
Samtidigt ska sägas att politiska makthavare ska tåla ifrågasättande och granskning. Men problemet framstår vara att de politiska konflikterna blir personliga. Det är som att samtalet om politik allt oftare förs i sociala medier där tonläget kan bli hårt och samtalet snabbt glida över och handla mindre om sak och mera om person.
Varför har det då blivit så här? Början på en förklaring kanske finns i Corren-intervjun med den avgående Mjölbypolitikern Jörgen Oskarsson. I den beskriver Oskarsson att han under sina knappt 50 år i politiken har sett hur det direkta samtalet mellan väljare och vald nästan har försvunnit. En utveckling som motsägelsefullt skett samtidigt som digitaliseringen har gjort att nämndprotokoll och föredragningslistor finns lättillgängligt på nätet för alla med en internetuppkoppling. Distansen till beslutsfattarna verkar alltså ha ökat samtidigt som beslutsprocesserna i sig blivit lättare att följa.
Vad innebär det då om samtalet mellan väljare och valda nästan har försvunnit? Ett resultat är att rollen som kommunpolitiker har ändrats.
Förr var de folkvalda i kommunfullmäktige och nämnder de självklara länkarna mellan medborgarna och kommunen. Det var politikerna som berättade vad som försiggick i kommunen och de som fick frågor om det. I dag sköts dock mycket av den här informationsgivningen av anställda kommunikatörer.
En undersökning genomförd av tankesmedjans Timbro nättidning Smedjan (2020) uppskattar att landets kommuner har runt 3 000 heltidsanställda kommunikatörer. Av dessa sysselsätter Linköping 30, Motala 8,5, Mjölby 5, Åtvidaberg 3, Kinda 2 och Ödeshög 1.
Att kommunikatörer alltmer tar ansvaret för informationsgivningen kan också förklara den uppgivenhet som många fullmäktigeledamöter generellt verkar känna över att de inte har så mycket att säga till om eller göra. En annan sida av det hela är att skildringen av kommun och dess styrandes förehavanden riskerar att bli tillrättalagd, då kommunikatörerna även kan ha mål om att få kommunen att framstå som attraktiv för arbetssökande och turister. Samhällsinformation kan på det här sättet ta form av kommunalt sagoberättande. Dessutom verkar alltmer räknas som rimligt för en kommun att ägna sig åt på kommunikationsområdet – som att göra poddar, något Linköpings kommun har gett sig på. Det som sker är att envägskommunikationen mellan kommunen och medborgarna ökar. Samtidigt minskar tvåvägskommunikationen.
En som har engagerat sig i frågan om demokratins funktion och den alltmer tillrättalagda kommunikationen från politiken är Linköpingsbördige Jan Scherman, med ett förflutet som journalist och mediechef. I SVT-dokumentären ”Länge leve demokratin” beskriver han hur pressekreterare får alltmer makt, hur riksdagsledamöter inte hinner träffa väljare då de tyngs av pappersarbete och hur politikerföraktet tilltar samtidigt som partierna tappar medlemmar.
Vad kan då göras för att vända den dystra utvecklingen? Kanske är en början att skilja på sak och person. Att uppvärdera kommunpolitikerna och minska kommunikationsstaberna. Systemet behöver riggas så att det återigen blir vanligt med samtal mellan valda och väljare. För det är där en av grunderna för vår demokrati finns – i det okonstlade samtalet mellan en lokalpolitiker och en väljare.