Många drömmer om en brasa i vinter. Sedan elpriserna sköt i höjden har egen härd blivit guld värd. Efterfrågan på kaminer har ökat kraftigt. Rivet efter ved är stort.
I lokala Facebook-grupper har det under hösten blivit ett vanligt inslag med husägare som vill köpa torr ved för vintern. Och när jag läser de desperat formulerade annonserna efter upphuggen björkved är det som att tidens dörrar öppnas. Det vi upplever är ett eko från förr.
Den uråldriga insikten om att tillgången på ved är avgörande för framtiden har återvänt. Det är något som fram tills nu har setts närmast som osannolikt. Eldstäderna hade innan elkrisen närmast reducerats till en mysfaktor i mäklarannonser.
Att den rödgröna regeringen så sent som för fyra år sedan drev på för en skrotningspremie för gamla vedspisar är talande för inställningen som har rått. Nu är däremot en egen eldstad en försäkring mot skenande elpriser eller strömavbrott. Och viktigast av allt är kanske ett välfyllt vedförråd, precis som det var förr.
Att det var svårt att klara sig utan ved innan elektricitetens tidevarv är uppenbart. På vedspisen eller över den öppna spisen har de flesta generationerna av östgötar under historien lagat sin mat. Elden har också varit den värmekällan som har funnits att tillgå.
Men eldstäderna var mer än så – de var en institution i sig. Det var kring brasan som familjen samlades efter dagens slit. Där berättade de äldre sagor för barnen. I skenet från brasan kunde arbeten utföras. Det städades, lagades kläder, tillverkades nytto- och prydnadsföremål.
Tillgången på ved var – om vi hårdrar det – en förutsättning för folkliv och välståndsbyggande i Östergötland. Fortfarande under 1800-talet noteras skillnader mellan den vedfattiga slättbygden och den vedrika skogsbygden.
I Ydre och Kinda där tillgången på ved var stor fanns en utbredd berättarkultur, det fanns många prydnadsföremål i stugorna och husen var med den tidens mått välstädade. I de mindre stugorna på östgötaslätten, där det saknades djupa skogar att hämta bränne i, var däremot situationen den nästan motsatta. Där fanns sällan de möjligheter som rikligt med ved gav skogsbygdernas invånare.
För i och med att de fanns ved för att värma och lysa upp rummet kunde arbetsdagen utökas, vilket tillät en familj att öka sina inkomster. Dessutom kunde berättarkulturen hållas vid liv och historier bevaras.
Brasan fyllde således flera funktioner i det gamla Östergötland. Skymningsbrasan var en tid och plats för förmedlande av det berättade kulturarvet. Det var med blicken fäst på de lekande eldsflammorna som historier från förr fördes vidare. I Ydre-trakten förtäljdes kanske om Jätten Bule i Bulsjö. Norr om Roxen kan i stället historier om de stridande jättarna Skir och Bjur ha hörts. Och när dimman omslöt Omberg lär mången ha berättat om sagodrottningen Omma som levde på berget under förkristen tid.
Författaren Ellen Key, bosatt på Strand vid just Omberg, är en som återkommande lyfte eldstädernas viktiga roll för det berättade kulturarvet. ”Med brasan förlorar vårt folk mer poesi och skönhet än om tre fjärdedelar av våra skalders och målares verk gingo upp i rök”, skrev hon i texten Skymningsbrasan från 1870.
Ellen Key var också av den bestämda åsikten att man inte riktigt vet vad en brasa är om man ej har firat skymning invid en eld som flammat ur spiseln i en gammal bondstuga, prästgårdssal eller herrgårdssalong. Och detta är något som ytterst få har gjort i dag.
I vinter lär dock fler än vanligt återupptäcka skymningsbrasans magi. När kylan kryper sig på, mörkret lägger sig och elpriser stiger är det en god idé att samlas kring eldstaden.
Där, i skenet från brasan, ges en möjlighet att vårda den gamla traditionen och prata om minnen och berätta sagor. Den som för barnen kan läsa historier om vad som tilldrog sig i trakten förr gör något som åtskilliga generationer har gjort före oss.
Det är inte heller utan att de organisationer – likt Östergötlands museum eller Linköpings stifts- och landsbibliotek – som är satta att vårda det östgötska kulturarvet här ges en möjlighet att sprida berättelserna från förr. Nu om någon gång är tillfället inne för en liten skrift innehållande gamla östgötaberättelser som passar framför brasan.
När höstkylan omsluter tiden kan vi finna tröst framför brasan. Det är vackrast när det skymmer, skaldade Pär Lagerkvist. Och särskilt gäller det när skymningsbrasan tänds.
Edvard Hollertz är agronom och ledarskribent i ATL