För 33 år sedan ljusnade det oväntat vid horisonten, när kalla kriget var över. Man kan inte utesluta att allt ordnar sig 2023 också. I så fall har vi ukrainarna att tacka.
För svensk säkerhetspolitik brukar det hänga mer på tur än skicklighet. Vi skulle absolut inte vara med i Nato, sedan skulle vi absolut vara med i Nato. Vi behövde inget invasionsförsvar, förrän vi behövde en dramatisk upprustning av ... invasionsförsvaret.
Sedan 2016 har andelen svenskar med lågt förtroende för Försvarsmakten sjunkit från 66 procent till 37 procent. Antagligen speglar det en insikt om situationens allvar, mer än en realistisk bedömning av förmågan.
Svensk försvarsplanering är berömd för sin dåliga tajming. Klena muskler när de behövs som mest, och tvärtom. Till försvarets försvar ska dock sägas att historien ofta tar överraskande vägar.
Hösten 1989 startade jag en tidning, Försvarets Forum, som mot alla odds finns kvar än idag. Bakgrunden var internpolitisk. Överbefälhavaren behövde ta makten över försvarsgrenarna – armén, marinen, flygvapnet – som konkurrerade om resurser. Personal och politiker behövde höra husses röst, inte bara bandhundarnas.
Så hur skulle vi väcka intresse för första numret? Underrättelsetjänst var ett säkert kort. Försvaret hade ju egna scoop som kunde publiceras i ett klimat av avspänning.
Som första journalist fick jag flyga Östersjön runt med det hemliga signalspaningsplanet. Öppenheten ombord var förbluffande. ”Här är radarsignaturer från sovjetiska fartyg. Och här hör du vad polska stridsvagnsbesättningar ska äta till middag.”
Kalla krigets sista kakofoni. En säkerhetspolitisk miljö som snart skulle vara tyst och stilla, för att senare bli fientlig på nytt.
Premiärnumret av Försvarets Forum innehöll ytterligare ett avslöjande. Vad visste Sverige inför den sovjetiska invasionen i Tjeckoslovakien 1968? För första gången publicerades en karta med förbandens utgångspositioner.
Svensk underrättelsetjänst verkade kunna sina saker. Men några dagar senare skulle den illusionen få sig en törn.
Den 9 november 1989 flög jag till USA för att göra ett reportage om försvarsattachén på ambassaden. Vad hände då? Till allas förvåning och mångas förskräckelse föll Berlinmuren. Ingen firade i Washington, vad jag kunde se. Osäkerheten om vad som skulle hända var för stor.
När stendammet lagt sig i Berlin började ändå en magisk tid av försoning och nedrustning. I oktober 1990 uppgick det kommunistiska DDR i Västtyskland och blev en del av Nato. I juli 1991 upplöstes Warszawapakten, senare samma år Sovjetunionen.
Man kan fråga sig varför Nato levde vidare när motståndaren försvann. Ett svar finns kanske i britten Lord Ismays klassiska beskrivning av alliansens uppdrag: ”Hålla ryssarna ute, amerikanerna inne och tyskarna nere.”
I London och Paris var de mera nervösa över ett återförenat Tyskland än över kaoset i Ryssland. En farlig felbedömning, skulle det visa sig, precis som 1990-talets nedrustning.
Sverige gick längre än de flesta, som alltid. Värnplikten avskaffades. De militära förbanden slaktades. Ett flexibelt insatsförsvar skulle nu värna svensk säkerhet i Mali och Afghanistan. Det gamla territorialförsvaret var onödigt.
Sällan har det krävts så lite insikt för att vara efterklok i förväg. En titt på kartan hade räckt. Ryssland ligger till exempel där det ligger, och har den historia det har.
Nu tvingas vi rusta upp i panik och fjäska för Turkiet på väg in i Nato-värmen. Den enda lilla del av blågul säkerhetspolitik som varit konsistent är nog Försvarets Forum.
Niklas Ekdal är författare och journalist