På kvällen är Linköpings Stadsbibliotek en plats för eftertanke.
Utanför stadsbibliotekets stora fönsterpartier sänker sig oktoberkvällen över domkyrkan och slottet. På den lilla scenen i hörnet pågår ett samtal om politiskt beslutsfattande. Det är en fråga som borde engagera alla. Det är en stor del av vår ekonomi och vårt självbestämmande som vi medborgare överlåter till andra att fatta beslut om, ibland med rakbladstunna majoriteter.
Det sägs att pennan är mäktigare än svärdet. Frågan är om inte ett lagakraftvunnet protokoll är än mäktigare. Beslut som fattas varje dag av kommunala politiker, tjänstemän och bolag får konsekvenser i den lilla världen. Vi kan då och då läsa brottstycken om det. Det kan handla om en förskola som läggs ned och som förändrar livspusslet för familjer eller om att Tekniska verken skjuter på avloppsinvesteringar och lämnar människor i ett limbo fyllt av vattendunkar.
Samtalet på scenen spänner över ett brett område. Professor Gissur Erlingsson står för det akademiska perspektivet, Lars Stjernkvist (S) står för det praktiska. Det finns mycket som är intressant, men det är en specifik frågeställning som fört mig hit: Kan man lita på politiker?
Erlingsson lyfter två delar ur forskningen som jag tycker är intressanta. Vallöftesforskning visar att partierna ofta åstadkommer vad de lovat. Upp emot 70 procent av löften genomförs av koalitionsregeringar. Samtidigt visar annan forskning att människors misstro mot framför allt kommunpolitiker är utbredd. Vi svenskar är tydligen lite unika i att vi har en större tilltro till de nationella politikerna än de lokala. För mig är det svårbegripligt, men kanske ändå inte.
Att vara kommunpolitiker är att vara nära, att träffa arga föräldrar och besvikna medarbetare. Man får stå till svars för konkreta prioriteringar som påverkar vardagen för de människor som man möter på stan och under barnens fotbollsträning. Som nationell politiker finns den politiska vardagen bakom säkerhetsdörrar mot omvärlden. Besluten är abstrakta och budgetansvaret obefintligt. Varje dag i veckan är det svårare att vara skolkommunalrådet Elias Aguirre (S) i Linköping än det är att vara utbildningsministern Johan Pehrsson (L).
Dagen då min förra krönika publicerades sökte jag upp vännen Olle Abrahamsson. Texten handlade om vikten av nyanser och att vi människor har en tendens att komma överens. I en del av texten refererade jag Olles avhandling som stöd för den tanken, att matematiken visar att åsikter konvergerar över tid. Det kändes som ett kul och oväntat inslag i texten. När jag träffade Olle så var han oroväckande road. Det handlade dels om att det inte är så vanligt att matematisk forskning blir omskriven i lokaltidningen, dels om att han kände att jag utelämnat resonemang som leder till en annan slutsats än min.
I en krönika om vikten av nyans föll jag alltså delvis på eget grepp. Den matematiska modell som studeras i arbetet konvergerar, men avhandlingen konstaterar också att verkligheten är en annan. Det är lätt att komma på frågor där åsikterna går isär, där polariseringen ökar. Att bygga realistiska matematiska modeller för åsiktspolarisering i sociala nätverk är svårare än vad man kan tro.
Det leder oss åter till frågan: Går det att lita på våra politiker? Min erfarenhet är att det gör det, men att man inte ska utgå från att de berättar hela sanningen. Det är alltid viktigt att vi medborgare, och de journalister som hjälper oss att förstå vad som händer i världen, granskar påståenden, sätter dem i sin kontext och gör vår egen bedömning. Uppenbart gäller samma slutsats för vad som går att läsa i krönikor.