Jag kan inte släppa tanken på att det lika gärna hade kunnat vara jag. Jag tänker på Mikael, en pappa i Stockholmsförorten Skärholmen, som i mitten av april sköts ihjäl inför sin 12-åriga son. På vägen till simhallen hade han sagt till ett ungdomsgäng som betedde sig illa.
Jag är också en sådan där person som har svårt för att blunda för saker som är fel eller när andra människor beter sig illa. På bussen ber jag plankare att betala för sin biljett och jag tar ned folks fötter från stolssätet. Jag stoppar bilar som tar en genväg på cykelbanan. Jag lägger mig i friskolans idrottslektion på gymmet när en elev roar sig med att försöka köra upp en pinne i rumpan på sina klasskompisar.
Jag har övat på att inte bry mig, på att inte försöka styra upp hela världen. Det skulle säkert vara ett enklare liv om jag hade bara hade lite lättare för att vända bort blicken. Så här långt har det ju inte gått så särskilt bra. I en tidsserie från lågstadiet så har jag varit klassens ordningsman, skolpolis, lokalpolitiker och studeranderepresentant. Det är väl bara en tidsfråga innan jag engagerar mig fackligt på arbetsplatsen.
Jag har självinsikt nog att inse att jag låter som en ganska trist typ, som Pippi-karaktären Prussiluskan reinkarnerad. Jag lovar att jag egentligen är väldigt snäll och att mina krav på omgivningen är ganska enkla. Jag vill bara att vi alla följer samma lagar och i övrigt försöker bete oss som rimliga människor gentemot varandra.
När Mikael sköts ihjäl framför sin son i en gångtunnel i Skärholmen så släcktes ett liv, en familjs framtidsplaner slogs i spillror. Sedan följde det som vi kommit att vänja oss vid. Vrede och löften från politiska ledare om att de ska göra allt för att slå sönder gängen. Sedan blir det tyst. Löften om att göra allt rinner ofta ut i sanden.
Just den dag då Mikael skjuts blir det extra tydligt. I Sveriges riksdag så röstas det ungefär samtidigt som skjutningen om att införa ett system med visitationszoner. Det skulle ge polisen möjlighet att, inom ett tillfälligt och begränsat område, kontrollera personer utan att det finns en konkret misstanke om brott. Förslaget passerade omröstningen och är sedan i slutet av april ett verktyg som kan användas av polisen.
Av politikerna som på kvällen avlöste varandra i nyheterna om att vilja göra allt för att stoppa våldet så var det inte alla som röstade för visitationszonerna. Låt vara att zonerna inte är en mirakelkur, men det är svårt att bortse från att det hade kunnat göra nytta just den där dagen, i en gångtunnel, i Skärholmen, en tid innan Mikael sköts ihjäl inför sin son. Att lova att man är beredd att göra allt och att faktiskt göra allt är två väldigt olika saker.
För en tid sedan så sade jag till ett gäng ungdomar som stod och rökte i en gångtunnel under Brokindsleden. Den gången så slutade det inte med mer än hårda ord till svar, men ingen kan övertyga mig om att det som hände i Skärholmen inte hade kunnat hända här. När Mikael sköts så släcktes hans liv – och det skickade en tydlig signal om att hederligt folk gör bäst i att vända bort blicken och att inte lägga sig i.
Jag känner att jag står inför ett personligt vägval och jag är nog inte ensam om det. Jag lever ett privilegierat liv, boende i ett bra område och med ett arbete där få problem når innanför grindarna. Det skulle vara så lätt för mig att sluta bry mig om andra människor. Men är det vad Linköping behöver? Är fler tysta vuxna vad de rökande ungdomarna i gångtunneln behöver? Vad händer med ett samhälle där hederligt folk tystnar?
Christian Gustavsson är civilingenjör och tidigare kommunpolitiker (M) i Linköping.