För 47 år sedan migrerade jag från Kisa till Linköping. Det kändes lite som när man för första gången kommer till New York.
Anledningen till flytten var gymnasiet. Jag började på Katedralskolan, en vacker tegelbyggnad från 1915 fylld av jättebra lärare och ännu bättre elever.
En lite deppig tid, 1970-talet, med energikris, miljökris, ekonomisk kris och kärnvapenhot, men det låg något lovande i luften. Frihet, kanske, i skarven mellan olika epoker.
Övre tonåren är en viktig tid för alla. Människorna du råkar träffa då, böckerna du råkar läsa och musiken du råkar lyssna på, bestämmer mycket av fortsättningen. Något slags kultur ska man ju integreras i, och med lite tur är åtminstone en del av den hälsosam.
Regeringens initiativ till en svensk kulturkanon väcker tankar kring detta. Vad läste jag i Linköping 1977, och varför?
Det som slår mig är slumpen. Någon snäll äldre granne ger dig en bok i födelsedagspresent. En lärare tvingar dig att läsa en annan. En klasskompis tipsar om en tredje.
Det fanns en stor bokhylla i mitt föräldrahem – på det sättet var jag väl ”privilegierad” – men ärligt talat hade jag mest läst Asterix och Fantomen innan jag kom till storstaden. När läslusten växte var det i en gränslös röra av uppror och tradition, nytt och gammalt.
Det sista man funderade på var om något var ”svenskt”, om det var finkultur eller fulkultur. ”Star Wars” ledde vidare till Nobelpristagaren Harry Martinsons ”Aniara”. Ulf Lundells roman ”Jack” ledde i motsatt riktning, till Hemingway och Kerouac.
Vi spelade låtar som ”Bara om min älskade väntar” med Nationalteatern, ”På snespår” med Ola Magnell och ”Sakta lägger båten ut från land” med Mikael Wiehe. Först efteråt trillade polletten ner: Jaha, de var Bob Dylans. Fyrtio år senare fick även han Nobelpriset.
Om det fanns en svenskhet var den så självklar att man inte tänkte på den. Idag har globalisering och invandring ritat om kartan. Motreaktionen är mänsklig. Visst behövs det politiska grepp för integration och språkkunskaper, men det känns ändå paradoxalt att styra upp kulturen med nationalistisk utgångspunkt. Lite, ska vi säga, osvenskt.
Tankar om uppstyrning präglar också regeringens kritik mot enstaka kurser på universiteten. Själv hade jag rätt dåliga gymnasiebetyg – inte minst på grund av inflytandet från Kerouac och Dylan – så det enda jag kom in på var historia. Fler enstaka kurser i litteratur- och statskunskap spreds sedan ut över sju år, avbrutna av resor, FN-tjänst, journalistjobb.
Precis den typ av bana som utbildningsministern ogillar. Men några decennier efter min sejour på Linköpings universitet blev jag utnämnd till hedersdoktor där. Något måste det svenska systemet ha gjort rätt.
Vi lever i ett spretigt samhälle, på gott och ont. Dagens frihet, mångfald, välfärd och välstånd hade man inte kunnat drömma om på 70-talet, men allt har sina biverkningar.
Det finns mycket som behöver styras upp politiskt för att hålla ihop Sverige. Kultur och humaniora mår nog ändå bäst av att spreta i fred.
Niklas Ekdal är författare och journalist.