Fotboll är minnen för livet. På lite avstånd blir förlusterna roligare än vinsterna. Som när vi åkte upp till Linköping med Slätmons BK för att möta Hemgårdarna på 70-talet.
Ett taggat pojklag. Nu skulle vi visa storstadsungarna hur man spelar boll. Redan första matchminuten gjorde vi 1-0, och hoppet växte. Slutresultatet blev dock 23-1 till hemmalaget.
När vår vänsterback hade gjort två självmål ropade tränaren från sidlinjen: ”Sätt trean också, Gösta, vad väntar du på?” Och Gösta svarade på bredast möjliga östgötska: ”Bättre tider!”
Det finns knappt en fotbollsplan i hela Östergötland som jag inte har spelat på. Talangen räckte aldrig längre än till division 5, men vad gjorde det? I efterhand känns det idealiskt att ha varit tillräckligt bra för att hoppa in var som helst – från Phoenix Park i Dublin till Senegals stränder – men tillräckligt dålig för att slippa elitnivåns press och knäskador.
Karriärens höjdpunkt var också ett svidande nederlag. Som svenska FN-soldater i Libanon spelade vi mot bataljonen från Fiji på en dammig grusplan. Fijianerna var dubbelt så stora, hundra procent muskler, och tillämpade reglerna från rugby. Det blev rena massakern, men efteråt drack vi öl ihop.
Nu är det VM, utan deltagande från vare sig Sverige eller Fiji. Att oljediktaturen Qatar fått arrangera turneringen är en skandal på samma nivå som när Ryssland var värdland 2018. Den internationella fotbollen liknar ett moras av korruption, vilket tyvärr säger mycket om hur världen fungerar.
Emiratet vid Persiska viken borde aldrig ha tilldelats VM. Gästarbetarnas slavliknande villkor och frånvaron av demokrati räcker som förklaring. Men betyder det att tävlingen ska bojkottas?
Nej. Själv tänker jag titta på allt. Årstiden är perfekt, när livet i Norden går på sparlåga. Landslagens korta förberedelsetid – till skillnad från sommar-VM när normala ligor har speluppehåll – gör också turneringen mindre förutsägbar. Fler har chansen än de stora elefanterna.
Detta positiva tänkande kring själva sporten kan också tillämpas på politiken. Qatar har redan tvingats rycka upp sig i flera avseenden. Bara uppmärksamheten kring mänskliga rättigheter är ett framsteg.
Man kan jämföra med VM i Argentina 1978. Värdlandet styrdes av en militärjunta som mördat tusentals av sina egna medborgare. Men all lag åkte dit, och inte ens Amnesty International förordade en bojkott. I stället utnyttjade man tillfället att sätta ljus på det bortglömda förtrycket.
Fem år senare var den argentinska juntan historia. Det berodde kanske mer på att de förlorade Falklandskriget än på fotbollsturneringen (som Argentina vann) men människorättsaktivister beskrev ändå regimens försök till ”sportwashing” som misslyckad, och VM 1978 som en vändpunkt i demokratikampen.
Qatar 2022 är historiens största mediehändelse hittills. Aldrig har så många ögon riktats åt samma håll. I bästa fall blir fotbollen den renande, glädjefyllda, förbrödrande kraft politiskt som den alltid har varit rent mänskligt.
Spelarna är mer medvetna om sitt ansvar än någonsin tidigare. Att bara göra mål räcker inte längre, om du jobbar för skurkar och bidrar till att sporttvätta skumraskaffärer. Det krigande Ryssland har redan straffat ut sig. I en bättre framtid kommer även smidigare diktaturer att vara omöjligt som arrangörsländer.
Jag tänker på alla mina förlorade matcher i Kisa och Slätmon för länge sedan. Något så roligt kommer aldrig att vara fel, även om man gör bort sig ibland. Bryt ihop och kom igen, FIFA.
Niklas Ekdal är författare och journalist