Det har redan skrivits spaltmeter om hur uselt det är att världsmästerskapet i fotboll för herrar avgörs i diktaturstaten Qatar. Här kommer några centimeter till att lägga till dem. För det är verkligen ett riktigt skitbeslut – och skitigare blir det ju längre in i gruppspelet turneringen kommer. Internationella fotbollförbundet Fifas nuvarande ledning försöker inte ens ta de små chanser till förmildring som serveras den.
Som när några landslag ville bära en regnbågsfärgad kaptensbindel med texten ”one love”, med syfte att diskret markera att all kärlek är bra. Fifa hade kunnat låta det passera, men icke. Istället valde förbundet att förbjuda bindeln och dela ut andra med ”ämnen som alla kan ställa sig bakom”, enligt Fifapresidenten Gianni Infantino (Fotbollskanalen). Det första i raden av godkända budskap blev: ”Football unites the world”…
En naiv plattityd som i det här läget mest framstår som ett skämt. Hade det inte varit för att felbeslut kopplat till detta VM är stapelvara hos Fifapamparna, hade budskapet faktiskt kunnat betyda något. Särskilt i tider som dessa. Kriget i Ukraina. Demonstrationerna i Iran. Klimatmöten som inte når ända fram. Masskjutningar i USA. Med mera, med mera. Världen hade behövt ett sammansvetsande arrangemang, som att förenas i idrottens förbrödrande anda. Men Fifa berövade oss det, liksom den enkla glädjen i att slå sig ner i soffan och njuta av fotboll på toppnivå. Det som hade kunnat bli ett ljus i novembermörkret ger nu en bitter eftersmak.
Likväl. Låt oss döma dem som dömas bör, och dit hör varken publik eller spelare. Att kärleken till sporten är starkare än bojkottviljan, är i grunden positivt. Lika lite som vi ska titta snett på dem som följer mästerskapet på tv, bör vi lägga sten på börda hos spelarna. Det är inte de som röstat fram Qatar till VM-värd. De vill bara vinna matcherna på planen. Några modiga lag, som det tyska och danska, har försökt protestera med risk för att åka på både individuella och kollektiva straff. Det är magstarkt att begära att spelarna ska göra mer.
Desto mer kan dock krävas av förbunden och deras företrädare. Det är där de formella besluten tas, och det är där politik bör avhandlas. Och aldrig har väl politiken varit mer närvarande än nu. Vill man få ett stopp för mutkulturen och jasägarnas ryggdunkningar, måste man börja någonstans. Att någon rakryggad individ utmanar Infantino på presidentposten, vore ett sätt.