Ett nytt år ligger framför oss. Så här års är det ingenting som känns omöjligt. Löftena känns igen. Vi ska träna mer, vi ska vara ute mer, vi ska äta bättre. En del går så långt så att de rent av planerar att ta tag i sitt pensionssparande. Det nya året innebär kanske också en välbehövlig nystart för Region Östergötland, där en styrande koalition av partier nu byts ut mot en annan. Jag använder ordet kanske, för det är knappast på förväg givet att skiftet i toppen kommer innebära någon skillnad för verkligheten.
Redan från början kan eventuella tvivel undanröjas om att jag skulle vara opartisk. Jag är helt enkelt mer positivt inställd till den nya regimen, Östgötasamverkan, bestående av moderater, kristdemokrater och liberaler än den tidigare. Flera av dem är jag vän med eller arbetat vid sidan av under många år. Vi östgötar kommer få lära känna ett par nya ansikten, medan andra är erfarna politiker välkända hos oss östgötar. Att det finns erfarenhet är välkommet. Det är nämligen inte en särskilt välskött region som Marie Morell (M) med kollegor nu tar över ansvaret för.
Den östgötska hälso- och sjukvården har varit på dekis ett tag. Från att en gång ha kamperat ihop med Halland och Jönköping i toppen av varje ranking så återfinns vi numera ofta på den nedre halvan när regioner jämförs. Vi östgötar genomled landets kanske sämst fungerande testning under pandemin, och närmare hälften av alla patienter får vänta mer än 60 dagar på operation eller åtgärd. Vårdköerna har vuxit snabbare här än för landet i genomsnitt.
Resultatet av de senaste två mandatperioderna är uselt, men att avfärda regionens problem som ett misslyckande för koalitionen av socialdemokrater, miljöpartister, centerpartister och liberaler är samtidigt att göra det för lätt för sig. De må ha besuttit de politiska posterna, men har de styrt över utvecklingen mer än på marginalen?
Inifrån sjukvården hörs återkommande nödrop om bristande kvalitet, personalbrist och en upplevd tystnadskultur. Patienter hamnar i kläm och medarbetare upplever sig sakna verktygen för att göra ett bra jobb. Det fyller reportage och insändarsidor i den här tidningen, men också uppgivna samtal med vänner som arbetar inom hälso- och sjukvården.
Det vore enklare om det fanns en tydlig syndabock, om det gick att peka ut ett beslut som varit fel. Men Region Östergötland har aldrig haft tillgång till större ekonomiska resurser, fler medarbetare, bättre teknik eller effektivare läkemedel. På pappret så borde vår hälso- och sjukvård vara bättre än den någonsin varit.
Allt verkar fel, men inget verkar fel. När en verksamhet förfaller ha alla förutsättningar att lyckas, men där potentialen förslösas, så är det svårt att komma runt att det måste finnas brister i organisation och ledning. Vännerna inom vården vittnar om ledarlöshet, om hur de upplever en osynlig tjänstemannaledning som är rädd för att ta beslut. Det finns säkert brister på alla nivåer, men ansvarstagande och ledarskap på golvet kan bara förväntas när ledningen föregår med gott exempel.
I en intervju inför valet (Corren 3/9) verkar Morell ha kommit till samma slutsats, när hon menar att "politiken har abdikerat från sitt uppdrag". Om hennes analys har överlevt partiförhandlingarna så landar ansvaret nu hos Östgötasamverkans företrädare att stå för motsatsen. För att få genomslag måste de också ha en tjänstemannaledning som gör detsamma. Annars fruktar jag att den kommande mandatperioden slutar som de föregående, att politiken knappt påverkar mer än på marginalen.
Christian Gustavsson är civilingenjörsstudent och tidigare kommunpolitiker (M).