Det var nog ingen tillfällighet att det hängdes upp supermoderna svensktillverkade designlampor när nybildade Åtvidabergs kommun skulle få sin nya fullmäktigesal för 50 år sedan. Att det var en ny tid manifesterades inte bara i ord, utan även i den fysiska miljön. Kommunreformen 1971 inträffade under det som har gått till eftervärlden som det röda årtiondet. Det var en brytningstid då det gamla Sverige skulle bort och den nya tiden ta vid.
I kommunhus och offentliga lokaler åkte oljeporträtt av höga herrar och malmkronor i glänsande mässing ner. Och in kom modern inredning – likt de elva taklampor som fram tills nyligen hängde i kommunfullmäktigesalen i Åtvidaberg.
Som det har gått att läsa i Corren i veckan har dock fullmäktigesalens lampor, designade av den legendariske svenske formgivaren Hans-Agne Jakobsson, nyligen ersatts. Kommunen verkar dock ha varit ovetande om dess ekonomiska värde. Hade det inte varit för Correns granskning – som visade att lamporna kan vara värda runt en halv miljon kronor – framstår det som om armaturerna hade fått en enkel resa till Korshults återvinningscentral.
Kommunens okunskap är besvärande. Men det kanske verkligt förvånande är hur särskilt lokalt ledande socialdemokrater talar om de gamla och de nya armaturerna.
Här går det att invända att det ändå bara handlar om några taklampor. Att vi inte ska tappa proportionerna. Kommunerna har långt större saker att hantera i år, givet den pågående ekonomiska krisen.
Samtidigt är det ibland med utgångspunkt i det lilla som något större kan förstås. Och en sådan liten händelse framstår vara just bytet av lampor i fullmäktigesalen i Åtvidaberg. För det som gör debatten intressant är hur obrydda flera socialdemokrater verkar vara över att fysiska årsringar försvinner från en tid i svensk historia som Socialdemokraterna annars vill göra allt för att påminna väljarna om. Den som slår ett slag för att bevara fullmäktigesalen är i stället den moderate åldermannen Carl G Nilsson, som med sitt liberalkonservativa perspektiv verkar se vikten av förvaltarskap och att skynda långsamt.
Kommunalrådet Thomas Lidberg (S) låter meddela i Corren att han kort och gott tycker att armaturerna är fula. En annan som inte gillar designlamporna är stabschefen på kommunledningsförvaltningen Mattias Geving, som visserligen är tjänsteman i Åtvidaberg men i resten av länet har gjort sig känd som en framträdande socialdemokrat.
Tidigare kommunalrådet Lennart Haraldsson (S) gillar däremot de gamla lamporna. De nya tycker han ”ser ut som något från Ikea”, vilket i det här fallet inte verkar vara ett rakt igenom positivt omdöme.
Att kritisera något för att vara från Ikea är dock förvånande att höra från en socialdemokrat. För Ikea är ett av få företag som lyckades väva samman sin mission – att skapa en bättre vardag för de många människorna – med det folkhemsprojekt som Socialdemokraterna vill kopplas samman med.
Motsatsen till Ikea får väl sägas vara Svenskt tenn. En exklusiv inredningsfirma som Åtvidabergs kommun för ett par år sedan köpte gardiner från till samma fullmäktigesal för nästan 120 000 kronor. Något som fullmäktiges ordförande Elisabet Edlund (S) då uttryckte sig uppskattande om.
Hur kan då det paradoxala inträffa att socialdemokrater driver på för att slänga ut design skapad för offentliga miljöer under det röda 70-talet samtidigt som designtyger från högborgerlig Stockholmsmiljö ersätter? Utifrån ett politiskt perspektiv är det oförståeligt.
Förklaringen är nog att kommunpolitiken inte är särskilt ideologisk. Den handlar mer om byråkrati än politik. Uppdraget som kommunpolitiker ses nog av många främst handla om att ta realpolitisk ställning till förslag som förvaltningen presenterar, snarare än att driva opinion.
Men även om politiken lokalt inte är ideologisk – varför vill inte socialdemokrater och politiker av alla färger i Åtvidaberg värna de historiska årsringarna i kommunens viktigaste politiska rum? Att bevara delar av en miljö som berättar om en annan tid bör ändå ha ett värde.
Svaret på den frågan är nog att kommunpolitikerrollen runt om i hela landet håller på att utvecklas till en folkvald byråkrat, som vill kunna mäta, väga och teoretiskt beräkna allt. Sådant som inte går att beräkna – likt historia, kultur och ett gäng gamla taklampor – brukar åka ut till slut.
Så det sista som de gamla taklamporna i Åtvidabergs fullmäktigesal kastade ljus över var hur kommunpolitiken fungerar i dag, eller möjligen inte fungerar.
Edvard Hollertz är tillträdande politisk redaktör i Corren.