Det var knappast någon parts förstahandsval. Ändå står vi här, med ett styre i Linköping bestående av Socialdemokraterna och Moderaterna – Tillsammans för Linköping. För egen del ser jag på det nya styret med skräckblandad förtjusning. Som Linköpingsbo uppskattar jag stabiliteten det kan medföra. Som moderat känner jag en oro över att mitt parti kan ha satt sig i baksätet på en röd bil – utan kontroll över ratt, växelspak, gas eller broms.
För bara några veckor sedan såg Kristina Edlunds (S) koalitionsbygge ut att gå en annan väg. Att det inte skulle gå smärtfritt förutspådde jag i förra månadens krönika. När spillrorna av det då tänkta samarbetet obduceras blir det tydligt att företrädarna för Linköpingslistan och Miljöpartiet har missat att det viktigaste man kan ha i politiken är vänner. Både inför och efter valet har de mest lyckats skaffa sig ovänner.
Liberalernas dörr var, av personliga skäl, alltid stängd för allt som har med Linköpingslistan att göra. Centerpartiet var förvisso angelägna om att bidra till att en majoritet kunde bildas, men de kunde aldrig acceptera Linköpingslistans ekonomiska politik. Centerpartister tar ekonomi på allvar. Sedan kom Correns avslöjande om hur Hassan Deri (LL) ljugit om socialtjänsten i jakt på röster. Partiets valhänta hantering väckte inte heller respekt hos de andra partierna.
För flera vänsterpartister var droppen som fick bägaren att rinna över istället Miljöpartiets gruppledare, Maria Moraes. I ett uttryck för maktarrogans och personlig iver att bli kommunalråd lyckades hon göra sig osams med Vänsterpartiet, genom att kräva den lokala vänsterledarens avgång. Där stängdes dörren för Linköpingslistans och Miljöpartiets inflytande i kommunen.
Linköping går nu från att ha varit Sveriges största Alliansstyrda kommun till vad som måste vara den största med ett rödblått samlingsstyre. Det går inte att sticka under stol med vilken framgång det är för Socialdemokraterna. Partiet greppar ordförandeklubban i kommunstyrelsen, splittrar Alliansen och ställer oppositionen utan naturlig ledare. När Niklas Borg (M) i stället återfinns i majoriteten, verkar oppositionen mest ha sjunkit ned i interna gräl om hur uppdrag och arvoden ska fördelas.
På goda grunder kan också Linköpingsborna sägas vara vinnare på styret som nu tar vid. De mest erfarna politiska ledarna finns i lagen runt Edlund och Borg. Om de klarar av att dra åt samma håll bådar det gott för arbetet i kommunens nämnder och bolag. Partierna delar också ett statsbärande arv som gör att gemensamma prioriteringar är lättare än vad man ger sken av i en valrörelse. Nu kan kommunen fokusera på de stora frågorna, och kapa småpartiernas favoritprojekt från budgeten.
Om jag redan har pekat ut två vinnare på samarbetet, är Moderaterna en tredje? Det återstår att se. Initialt står partiet för den största uppoffringen och de forna småsyskonen i Alliansen lär inte missa en chans att använda moderater som slagpåse. Men samarbete och uppoffringar kan komma att belönas av väljarna, om det levererar lösningar på Linköpings problem. Den moderata bevisbördan gentemot partiets väljare kommer vara tyngre än Socialdemokraternas.
Med rätta finns det höga förväntningar på det nya styret. Med både Edlund och Borg vid rodret försvinner alla möjligheter till ursäkt. Det gäller nu att man snabbt hittar åtgärder som kan möta Linköpings trygghetskris, den misslyckade integrationen och den växande segregationen. Det är enkom på dessa frågor som samarbetet, och de ingående partierna, kommer utvärderas på i nästa val.
Christian Gustavsson är civilingenjörsstudent och tidigare kommunpolitiker (M).
Fotnot: Texten är uppdaterad. Efter publiceringen reagerade flera ledande politiker på texten, där de menade att det var fel att peka ut MP som syndabock. Politikerna pekar i sin tur ut flera andra partier som orsak till att det inte blev något samarbete. Vi har förtydligat att detta är en åsikt som lyftes fram av flera vänsterpartister.