Häromkvällen fick Kristdemokraternas Ebba Busch sitt offentliga after work-möte om EU-valet stört av Palestinademonstranter, som av väktare och polis fick släpas ut från puben i centrala Göteborg. Demonstranterna ropade bland annat ”blod, blod, blod på era händer”. I höstas hamnade statsminister Ulf Kristersson (M) i en liknande situation, även det i Göteborg.
Självklart måste folk få protestera mot makthavare, och givetvis ska landets högst uppsatta politiker tåla hård kritik. Arrangeras öppna politiska möten får man räkna med att både anhängare och motståndare dyker upp. Men det är skillnad på att framföra kritik, på att protestera, och på att hindra politiska möten. Det sistnämnda är att sabotera diskussion och debatt.
Aftonbladets ledarsida tycks ändå inte se några som helst problem när de kommenterar händelsen i Göteborg, i stället "påpekas" det där att "Även invandrare får demonstrera, Busch". Som om någon skulle ha sagt att invandrare inte får demonstrera. Man får förmoda att Aftonbladets ledarskribenter hade varit lika okej med saboterade möten om det hade varit Israelanhängare som avbröt en politiker-aw med exempelvis Vänsterpartiets Nooshi Dagdostar.
På puben i Göteborg härom kvällen deltog dessutom V-politiker. På en fråga om att Busch ju blev avbruten svarade Kristofer Lundberg (V) att han "upplevde att det fanns en frustration" över att KD-ledaren inte skulle ha svarat på frågor (SVT, 9/4).
Vem har inte varit frustrerad av att lyssna på politikersvar? När Busch på nämnda aw sade sig vilja se en vapenvila i Gaza ville troligtvis en och annan Palestinademonstrant höra henne säga att Israel bedriver folkmord och att den svenska regeringen helt tar avstånd från Israel. Men hur "frustrerad" man än är har man ingen rätt att förstöra politiska möten.
Företeelsen är förstås inte ny. Politiska möten har många gånger störts av visselpipor, vuvuzelor och annat. Risken, när öppna träffar med ministrar och makthavare störs och avbryts, är att de helt enkelt blir färre. Varför ska politiker lägga tid och kraft på fysiska möten som riskerar att urarta, när man kan föra ut sitt budskap på andra sätt? Den förhållandevis nära kontakten mellan politiker och medborgare kan därmed ta stryk. Dessutom är det så kontraproduktivt att hindra meningsmotståndare på det här sättet. Vem övertygas av folk som skapar tumult och förstör? Det är skillnad på att delta i demokratin, och på att sabotera den.