”Partiet bedrev en valrörelse i motvind, utan vänner men med entusiasm och energi”, konstaterar analysgruppen redan i förordets första stycke. Och så det spjuveraktiga ”Vi ser samtidigt att det hade kunnat gå ännu sämre”.
På lågstadiet fick man lära sig att ”man kommer långt bara man har bra attityd”. Sedan blev man vuxen och insåg att livets alla hinder inte försvinner av ett leende på läpparna. Du behöver strategier – men framför allt behöver du vänner och bundsförvanter. Ensam är inte stark. Särskilt inte i ett land med såväl parlamentarism som en cementerad blockpolitik.
Men trots att partiet fastslår att de vill bedriva borgerlig politik tycks de också stå fast vid att partiet man bäst gör det med är Socialdemokraterna. Även om det inte uttrycks direkt är det uppenbart. Det är till S väljarströmmarna går.
Som ledarskribenten Mattias Svensson konstaterade i Svenska Dagbladet angående partiets vägval: ”Centerpartiets val mellan att reformera Sverige med de övriga borgerliga partierna eller försöka reformera Socialdemokraterna tycks därmed vara träffat” (21/2).
Nu är det historiskt sett inte onaturligt för centern att liera sig med S. Partiet har befunnit sig i regeringsställning nio gånger, sedan det bildades 1913. Av dessa regeringar har tre letts av socialdemokratiska statsministrar, och två av moderata. Det är dessutom en rätt vanlig konstellation ute i kommunerna. LRF-basen och fackpampen som slår sina påsar ihop.
Fast nu är som sagt målet på riksplan borgerlig politik. Det blir inte en enkel uppgift när den potentiella samarbetspartnern S rusar i opinionen. 37 procent är förvisso inte Tage Erlander-siffror, men ändå. Den gröna liberala rösten kammade hem 5 procent i DN/Ipsos januarimätning.
Här går det att fråga sig: håller centern på att bli Liberalerna, fast på vänsterflanken? Inte minst med tanke på den nybakade partiordföranden Muharrem Demiroks prioriteringar. Som under sitt tacktal hellre framhöll sin uppväxt i Stockholmsförorten Vårby gård än det faktum att han i många år varit kommunalråd i ett jordbrukslän. Eller att partiet numera ska ta striden mot skojarna i friskolebranschen, allt för att rädda det som är kvar av den svenska skolan.
Nu har vi ju redan ett så kallat skolparti i landet. Och se hur det gått för dem på sistone.
L bytte partiledare med kraften från sitt potentiellt sista andetag. Belöningen blev att partiet fick behålla sin plats i riksdagen. I alla fall i fyra år till. Vem minns inte höstens valvaka, medlemmarnas viftande med regnbågsflaggor och vilda dansande, när det stod klart att de klarat sig över fyraprocentsspärren? Hur Johan Pehrson studsade runt på scenen och hulkande talade om för sina barn hur mycket han älskar dem?
Därefter följde tuffa regeringsförhandlingar. Och snart stod det klart för Pehrson, den evige pappaskämtaren, att 4,6 procent betyder just 4,6 procent. Den liberala vakthunden påminde mest om en chihuahua bredvid Sverigedemokraternas ståtliga 20,5 procent.
Nej, inte konstigt att SD fick igenom hela sin migrationspolitik i Tidöavtalet.
Det ena liberala partiet ska försöka tämja sverigedemokrater. Det andra ska tämja sossar. Vad deras väljare ska ta sig till – ja, det är en annan femma. Man kan nog dystert konstatera att efterfrågan på liberal borgerlig politik aldrig varit lägre i ett land som så gärna vill kategorisera sig som en ”liberal demokrati”.