I helgen fick Miljöpartiet ett nytt språkrör. Det blev Daniel Helldén, tidigare trafikborgarråd i Stockholm. Han valdes dock med minsta möjliga marginal. En röst skilde mellan Daniel Helldén och utmanaren Magnus P Wåhlin.
Vad innebär då det här partiledarvalet för svensk politik? Troligen att Miljöpartiet går ännu mer åt vänster. Att det blir mer kulturkrig och mindre naturskydd.
Det här kan låta motsägelsefullt. I veckor har vi fått höra att Daniel Helldén står till höger i partiet och hans motståndare till vänster. Att Daniel Helldén vill att partiet koncentrerar sig på klimat- och miljöfrågor. Att den andra falangen, med språkröret Märta Stenevi i spetsen, vill att partiet breddas till nya frågeområden som fördelningspolitik, sociala orättvisor, vård, skola och omsorg.
Men det är också det som bäddar för fortsatt vänstersväng för Miljöpartiet – det nyvalda språkröret behöver blidka den halva av partiet som ville ha en annan kandidat, dit Miljöpartiet i Östergötland räknas. Och det gör han genom att gå sina interna motståndare till mötes sakpolitiskt.
Det är också så här det brukar gå till i splittrade partier. En partiledare som utmanas eller väljs med liten marginal brukar bara efter något år ha tagit till sig betydande delar av motståndarens politiska agenda. Alternativet är att partiet blir än mer delat och konflikterna avgrundsdjupa. Ett sentida exempel på den här mekanismen finns i Liberalerna. Efter att den sittande L-ledaren Jan Björklund utmanades av Birgitta Ohlsson 2017 märktes en politisk kursändring, där Björklund försökte blidka falangen som försökte rösta bort honom.
Det framstår också som att Daniel Helldén från första dagen som språkrör försöker möta sina kritiker. I sitt tal på Miljöpartiets stämma på söndagen signalerade han fortsatt breddning framför fokus på klimat och miljö: ”MP är inte ett enfrågeparti. När motståndarna säger att vi inte förstår hur samhället hänger ihop ska vi svara med vår politik. Utan rättvisa ingen omställning, utan omställning ingen rättvisa.”
Utifrån grön ideologi går det att begripa argumenten för breddning. Idén är att ett miljöparti inte kan få upp miljöfrågorna på dagordningen om det finns andra problem i samhället som överskuggar, därför behöver ett grönt parti ha en bredare politik.
Obegripligt är däremot varför Miljöpartiet snart bara i partinamnet ger klimat- och miljöfrågorna en särställning. Likaså är det svårt att förstå varför partiet har landat i att det ideologiska rättesnöret ska vara rött. Varför går det inte att vara höger i ett parti som ska ha sina rötter i miljöpolitiken? I veckor har Daniel Helldén behövt förklara och urskulda varför han i lokalpolitiken i Stockholm har samarbetat med allianspartierna. Det samarbetet bör inte ses som kontroversiellt i ett miljöparti.
Miljöpartiets tidigare språkrör Birger Schlaug har beskrivit att miljö- och naturfrågorna en gång i tiden var förknippade med högern. Och kanske kan de snart bli det igen. För när Miljöpartiet fortsätter sin omstöpning till ett vänsterparti med miljöprofil minskar konkurrensen om sakägarskapet av vår tids kanske viktigaste politikområde.
Som väljarupplysning bör Miljöpartiet överväga ett namnbyte. Efter helgens stämma verkar riktningen stå klar – fortsatt breddning åt vänster.