Det finns politiska ögonblick man aldrig glömmer. En natt i november 2016 satt jag på valvaka hos TV 5. När resultatet kom från den avgörande delstaten Michigan såg jag in i Fredrik Wikingssons ögon, som blänkte av lycka och skräck på samma gång.
I relation till tittare och annonsörer var det ett genidrag att satsa tevetid på detta historiska presidentval, därav lyckan får man förmoda. För tänkande människor kom Donald Trumps seger samtidigt som en chock. Därav skräcken.
Dubbelheten fångar mediernas relation till denna unika politiker. Ingen kan förneka Trumps underhållningsvärde. Ingen kan heller förneka att mannen är farlig.
Det räcker att lyssna på före detta medarbetare. Trumps stabschef John Kelly och överbefälhavare Mark Milley kallar honom utan omsvep för ”fascist”. Säkerhetsrådgivaren John Bolton – inte heller han någon liberal snöflinga – säger att Trump är helt oförmögen att tänka en sammanhållen tanke om något annat än sig själv.
Förnekelsen av valresultatet 2020 och kuppförsöket 2021 bär syn för sägen. Lögnerna, främlingsfientligheten och kärleken till diktatorer likaså. För exportlandet Sverige ett stenkast från Ryssland vore president Trump 2.0 extra illavarslande, med tanke på hans inställning till frihandel och Nato.
Jag har följt presidentvalskampanjer på plats i USA sedan 1988, men ingen har varit hälften så skruvad som denna. Ödesfrågorna som borde ha diskuterats 2024 – statsskulden, klimathotet, USA:s sjunkande medellivslängd och säkerhetspolitiska roll i världen – har dränkts av billiga personangrepp.
Valet 1992 känns som en dröm i jämförelse. En sittande president (Bush) som lågmält vunnit kalla kriget och en saxofonspelande utmanare (Clinton) som lovade reformer och balanserad budget. Idel framtidstro och gentlemannamässighet.
Likadant 2008, med Obama mot McCain. Amerikansk politik har verkligen spårat ur sedan dess. Polariseringen går långt bakåt i tiden, men utan de elaka algoritmerna på sociala medier hade det inte blivit så här illa.
Inför valet 2016 slumrade Washington i förvissningen att det skulle bli business as usual. Väljarna tog chansen att ruska om etablissemanget, och på ett plan kan man förstå dem.
Under valrörelsen 2024 körde jag sex hundra mil från Seattle på västkusten till New York på östkusten för att pejla stämningen. Den viktigaste upptäckten var att amerikanerna inte bryr sig.
Likgiltigheten inför politiken står i skarp kontrast till den mediala upphetsningen. På ett sätt är det lugnande. USA har världens starkaste ekonomi och en solid statsapparat. Någon risk för inbördeskrig är det inte.
På ett annat sätt är det förstås skrämmande, om demokratin käkar upp sig själv inifrån medan folk sover.