I höstas besökte jag och familjen Tyskland. I en charmig by nära danska gränsen skulle vi parkera bilen för att gå och äta lunch. Som de moderna svenskar vi är reste vi lätt utan några euro på fickan, däremot flera plast- och mobilvarianter av betalkort. Till vår förtret nekades samtliga dessa av de tyska parkeringsautomaterna. Kontanter godtogs, men sådana har ju vi för länge sedan vant oss av med.
Efter att förgäves försökt ”blippa” korten i tre olika automater, dök en landsman upp och räddade oss med några mynt. Vi swishade honom motsvarande summa och lunchen (som gick att betala med kort) var räddad.
Händelsen dyker upp i minnet när jag läser insändaren ”Alla kan inte betala med app – kommunens ansvar” (Corren 6/4). Undertecknaren har misslyckats att betala sin p-avgift därför att man i Linköping tagit digitaliseringen ytterligare ett steg och avkräver p-avgiften via en app. Utan en modern mobiltelefon går parkerande bilister snart bet på göra rätt för sig, spår skribenten.
Vi blir fler och fler som fullständigt underkastar oss det kontantlösa samhället – inte utan en känsla av stolthet över hur snabba och anpassningsbara vi är. Vad gäller kontanter vet många av oss knappt hur inhemska sedlar och mynt ser ut nuförtiden.
Motståndsrörelsen har länge kretsat kring det som ovan nämnda insändare saluför; diskriminering av de som inte vill eller kan använda digitala betalningsmedel. Inte sällan har den frontats av ”Kontantupprorets” ordförande, Östergötlands förre landshövding Björn Eriksson.
Efter Putins fullskaliga invasion av Ukraina för drygt två år sedan har dock mycket förändrats. Synen på säkerhet och svensk beredskap har skärpts, och därigenom även den på vår hänryckta digitaliseringsprocess. Visst har vi varnats för sporadiska hackerattacker från ondsinta makter, men inte på folkdjupet riktigt betraktat dem som allvarliga säkerhetshot. Idag tänker vi annorlunda.
Digitaliseringen är på många sätt fantastisk och utvecklingen behöver fortsätta, inte minst ur demokratiskt perspektiv. Samtidigt har vi också börjat inse att tekniska framsteg på intet sätt måste innebära total (naiv) utplåning av gammal, analog ingenjörskonst.
Nu är kanske återinförandet av p-automater med myntbetalning inte högsta prioritet. Men brist på förekomst och kunskap om kontanter är en risk – ironiskt, då det kontantlösa samhället mycket introducerades som en säkerhetsåtgärd. Idag har även kriminaliteten flyttat ut på nätet.
Samhället behöver tryggas i båda världarna – den fysiska och den digitala. Vi blir kanske inte dubbelt så säkra, men utan lär vi vara dubbelt så sårbara.
Maria Björk Hummelgren är vice vd och näringspolitisk chef på Östsvenska Handelskammaren.