"Vem i hela världen man lita på?", sjöng proggarna Hoola Bandoola Band 1972 och räknade upp ett antal fallna ikoner. Bland andra Robert Zimmerman, som från att givit röst åt 60-talets kulturradikala ungdom nu anklagades för sveket att ha "flytt till landet med miljonerna".
Men Zimmerman själv, Bob Dylan alltså, kände sig aldrig bekväm med etiketter som andra människor förhoppningsfullt och fyrkantigt klistrade på honom. Konsekvent värjde han sig mot att tvingas spela rollen som generationsspråkrör eller samlade gestalt för någon rörelse.
Individualisten Dylan har alltid gått sina egna vägar, bytt skepnader, sökt ständigt nya uttryck som inte sällan utmanat och förbryllat följarna (exempelvis då han mitt i den psykedeliskt formexperimenterade eran följde upp det epokgörande mästerverket "Blonde on Blonde" med de countrydoftande, nyenkla albumen "John Wesley Harding" och "Nashville Skyline").
Åt dem vilset frågar efter vem eller vad som finns att lita på, gav Dylan 1985 sitt typiska, tidlösa svar: "Well, you’re on your own, you always were / In a land of wolves and thieves / Don’t put your hope in ungodly man / Or be a slave to what somebody else believes / Trust yourself!".
Eller som han i "Subterranean Homesick Blues" förkunnade redan på 60-talet: ”Don’t follow leaders, watch the parking meters”. Avvisa frälsarfigurer, håll den politiska klassen kort, var misstänksam mot ideologier, delegera aldrig makten över tillvaron till utomstående, var det egna jagets kapten och segla fritt i förtröstan på din inre kompass.
Dock, som han också påpekar: "But to live outside the law, you must be honest" ("Absolutely Sweet Marie", 1966).
Bob Dylan är i vid mening den mänskliga frihetens musikaliska diktare. Men håller han verkligen i konstnärlig klass i litterär mening?
Bildningsnestorn och förlagslegendaren Åke Runnquist väckte visst uppseende när han i 1971 års reviderade upplaga av sin antologi "Moderna utländska författare" tog med Dylan i skaran. Va, en popartist?!
Men som Runnqvist förklarade: "Det fanns poesi och saga långt innan det fanns skrivkonst. Den som inte vill erkänna annat än vad som står i böcker som litteratur kan tänka på den myckna dikt som levde i muntlig tradition, eller som sjöngs eller lästes, men aldrig skrevs ner förrän kanske långt efter den diktats, eller kanske inte alls."
Runnquist berömde Dylans djärva och associationsmättade bildspråk, klart att detta var en stjärna som förtjänade en plats bland 1900-talets stora på parnassen.
När jag 2008 intervjuade litteraturvetaren och poeten Anders Olsson, som då nyligen efterträtt Lars Forssell i Svenska Akademien, talade han mycket uppskattande om Bob Dylan. "Han är fantastisk. Och The Doors och många andra som kom fram under 60-talet. Då hade populärmusiken en annan existentiell halt. Den betydde mer, vilket gjorde att det kom fram bättre texter. Jag hoppas att populärmusiken kan få tillbaka den styrkan".
Att den moderne barden Dylan fått årets nobelpris i litteratur kanske inte borde vara så överraskande ändå. Hans kvalitativa höjd i kombinationen ton och lyrik är odiskutabel, och återknyter till den klassiska traditionen av - som Sara Danius pregnant uttryckte det - "örats poesi".
Fast Dylan vore förstås inte Dylan om han inte även värjt sig mot poetbegreppet: “You don't necessarily have to write to be a poet. Some people work in gas stations and they're poets. I don't call myself a poet, because I don't like the word. I'm a trapeze artist.”