Smaka på följande rader: "Människor har ofta mindre självkontroll än de tror. Överskattad tro på impulskontroll understödjer impulsivt beteende. En stor del av befolkningen har problem med självkontroll. Alkoholkonsumtion, rökning och överviktsproblem visar det finns en omfattande tidsinkonsistens. Irrationellt beteende motiverar statliga interventioner".
Detta autentiska citat återfinns på försättsbladet till Åsa Ericsdotters nya roman "Epidemin" och är hämtat från rapporten "Kalorier kostar", utgiven 2011 av Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, Finansdepartementets egen tankesmedja.
På denna verklighetens tråd spinner Ericsdotter en dystopi om ett Sverige i en icke avlägsen framtid, där Hälsopartiet under den karismatiske sundhetsprofeten Johan Svärd vunnit regeringsmakten.
Målet är att frälsa svenska folket från den galopperande fetmans gissel och göra vårt land till det smalaste och friskaste i världen. Det är ju för alla individers och samhällets bästa, så vem kan invända mot att statens maskineri mobiliseras i ett sådant behjärtansvärt syfte?
Sockerskatt införs. SVT blir Hälso-TV. Varje medborgare registreras enligt ett särskilt framtaget kroppsindex. I skolorna fokuseras undervisningen på indoktrinerade näringslära. Nyfödda barn opereras förebyggande mot övervikt.
Och så vidare. Regeringen gör bruk av våldsmonopolets hela verktygslåda. Ändå finns det hopplösa svenskar som varken tränar eller bantar.
De börjar stötas ut som slappa fetton, ses som ett kollektivt hot mot nationens väl och Sveriges internationella anseende som hälsoriket nummer ett. Johan Svärd beslutar då att sätta en synnerligen drastisk plan i verket...
Åsa Ericsdotters rappt berättade, mörka thrillerhistoria är inget under av litterär briljans. Men belyser med pedagogisk klarhet ideologiberusningens faror och totalitarismens avhumaniseringsmekanismer. Romanen kan dels läsas som en allegori över tidigare förtryckarsystem och dess förföriska, falska läror. Dels som ett kritiskt inlägg i debatten om vår tids kropps- och hälsofixering, med en implicit vässad pik åt folkhälsominister Gabriel Wikström.
Man skulle, lite styggt, kunna säga att mellan pärmarna finns här hans politik satiriserad och dragen till sin allra yttersta konsekvens.
Wikström vill välmenande normera oss medborgare efter en officiellt sanktionerad uppfattning om vad som är god hälsa och sunt leverne. Vi sitter för mycket och rör oss för lite, anser han. Övervikt och barnfetma ska bekämpas av regeringen, Wikström är därför inte främmande för sockerskatt. Han hävdar att det är "rimligt att staten på vissa områden reglerar vad man röker, dricker eller stoppar i sig".
Han har till och med deklarerat vårt privata sexliv som statligt intresseområde, i avsikt att göra folkhälsan mer jämlik även i sängkammaren (vilka medel som nu ska användas för det!).
Men är det politikers och myndigheters sak att iscensätta en variant av "Mona Tumbas slim club" och likt Ebba Grön slå fast (men då utan ironi): "den perfekta människans form, smal å slimmad som en lax"?
Det borde ingalunda betraktas som självklart. Snarare finns skäl att hålla vakt vid den civila sfärens gränser mot partiklassens uppfostringssugna gesundheitsivrare.
Ty som Åsa Ericsdotters roman målande illustrerar bor förmynderiet riskabelt nära granne med hälsofascismen och korstågsintoleransen.