Så här menar jag: Några av oss minns den gamla skoldebatten. Den som handlade om kunskaper var så viktiga eller om ”annat” – oklart vad – var viktigare. Idag talar alla om kunskapernas värde.
Sen kom diskussionen om krav anförd av Liberalernas Jan Björklund. I den nybildade, Alliansen var det han som tog upp kampen mot ”flumskolan” och som nyutnämnd skolminister signalerade han stora förändringar, som i hög grad också genomfördes. Lärarutbildningen reformerades, läroplaner skrevs om, lärarlegitimationer infördes, ett nytt betygssystem sjösattes.
Att tro att man vänder en oceanångare som skolsystemet på ett par år är inte realistiskt. I synnerhet inte om politiken reverseras eller tillåts handla om sådant som skolkoncerners börsintroduktioner. Ändå är det nog inte bara hos mig som en känsla av oro gnager. Gjordes det verkligen tillräckligt mycket och framför allt siktade man rätt?I en samhällsdebatt som präglas av bilder, korta ögonblick återgivna i sociala medier, finns det många som menar att genomtänkta röster inte tränger igenom. Men det gäller tack och lov inte alltid.
I en debattartikel i SvD för drygt en vecka sedan (den 24/9) skrev gymnasieläraren Per Kedland om varför han, efter 30 år som lärare, nu gett upp. Artikeln delades 50 000 gånger och tvingade utbildningsministern till morgonsofforna. Kedland menar att problemet med skolan är att eleverna i allt för hög utsträckning får som de vill. De flesta är ”vana vid att gå in och ut genom klassrummet under lektionstid utan att fråga läraren, prata i telefon, störa och tjafsa”. ”Att göra läxor är man däremot inte van vid”. Och lärarna, konstaterar han, låter ofta eleverna göra egna arbeten eller ta långa raster - för att orka.
Kedlund har även observerat att eleverna inte längre är vana vid att bli tillsagda. Men vad värre är – det är inte föräldrarna heller: ”Tidigare när jag ringde hem vid disciplinproblem så fick jag stöd av föräldrarna, idag möts jag ofta av oförståelse”, skriver han.
Jan Björklund använde politikens alla verktyg för att råda bot på skolans problem, men kom troligen inte åt dem. Det går inte att lagstifta mot lärare som ger upp eller föräldrar som tar sina barn i försvar i alla lägen.
En del skulle nog också påstå att en politiker aldrig kan ställa krav på sina väljare. Fast då ska de heller aldrig ta ordet ledarskap i sin mun. Men det finns andra som - åtminstone indirekt – tar steget fullt ut. I en uppföljning till Kedlands debattartikel intervjuar SvD ett par av hans tidigare elever. De säger att Kedland var den bästa läraren de haft. Stolt berättar en elev att han tack vare Per Kedlands – en lärares! - krav på tidspassning aldrig har varit sen till jobbet och - kanske därför – heller inte arbetslös.
Det är nog dags att inse att ditt barn – och nationen – kan gå en dyster tid till mötes, inte på grund av Jan Björklund eller Anna Ekström, utan på grund av dig.
Tänk på det nästa gång läraren ringer.