Jag har glömt var men för en tid sedan läste jag en insändare, som skämtsamt uppmanade elkunder att istället för att betala sina skyhöga räkningar skänka elbolagen samma sak som sjukvårdspersonalen fick under pandemin: en applåd. Ordväxlingarna på insändar- och debattsidorna på högvarv. Sjuksköterskor nöjer sig inte längre med applåder, vilket de så klart inte heller borde. Missnöjet visar sig i personalflykt och rekryteringssvårigheter, ”personalen går på knäna” brukar det heta. Och krav på högre löner kommer från såväl profession som politiskt håll.
Det finns dock i debatten exempel på vårdanställda som menar att högre lön inte hjälper. Istället handlar det om möjlighet till raster, längre ledigheter och ansvar för färre patienter. För trötthet, stress och känslan av otillräcklighet botas inte av pengar. Nu kan och bör uppskattning faktiskt – åtminstone delvis – visas i lönekuvertet. Samtidigt blir det ju plåster på ett blödande sår. I tider av inflation och inbromsande tillväxt när de allmänna medlen redan sinar snabbare än behoven tycks kräva, är det därtill ett extra kostsamt plåster.
Men mer resurser i form av händer och fötter som utför den faktiska omsorgen är också kostsamt. En kostnad som kan tas betalas via högre skattesatser, om man anser det en oproblematisk lösning. Politiskt ansvar och ledarskap handlar emellertid om mer än klubbande av skattesatser. Det handlar om också om styrning och redovisning av vad pengarna används till.
För även om kompetensbristen inom välfärdsyrkena blir alltmer akut, pågår parallellt också en annan debatt som handlar om svällande administration och ineffektiva organisationer. Och det gäller inte bara vårdsektorn, utan på fler ställen inom välfärden. En som skrivit mycket om detta är journalisten tillika sjuksköterskan Hanne Kjöller. I en krönika i DN (5/1) beskriver hon hur vårdpersonal ägnar allt mindre tid till patienter till förmån för dokumentation. ”Ofta vet inte vi på golvet, som åläggs att mäta och mata in ibland helt irrelevanta uppgifter i journalen, vem som fattat beslutet eller varför”.
Med de skattenivåer som Sverige har, borde inte pengarna räcka? Borde inte ledarskapet över vår omfångsrika och på många sätt fantastiska välfärdssektor avkrävas tydligare? För någonstans tycks hinken läcka. Någon bör på allvar börja leta efter hålet, om det nu är byråkrati eller något annat. Ambitionen måste hur som helst vara att laga det som är trasigt. För att se till att skapa ett mer effektivt system som patienter, elever och personal förtjänar, verkar i och betalar för.