Man får vara stark i anden, nästan godtrogen, för att inte misströsta inför de bilder av världen och dess villor som vi nu dagligen konfronteras med. Timme för timme undergräver det amerikanska presidentvalet vår tilltro till demokratin i världens viktigaste stat. Det politiska samtalet är ersatt av hat, aggressivitet och pöbelaktiga manér och skadorna kommer att vara svårläkta.
I Syrien är bombningarna av Aleppo tveklöst krigsförbrytelser med anfall mot civilbefolkning, sjukhus och hjälppersonal. Den ryske presidenten Putin tycker sig ha fria händer att bomba oppositionen mot den syriske presidenten al-Assad sönder och samman, utan hänsyn vare sig till USA eller världsopinionen.
Övertygad om att Obama inte kan reagera med bara ett fåtal veckor kvar som president och att USA är helt uppslukat av den interna politiska striden. Därför flyttar ryssarna fram sina positioner på ett sätt som blir politiskt mycket besvärande för nästa president, i vart fall om Hillary Clinton segrar i valet.
Den ryska upprustningens inriktning är djupt oroande. Några faktorer förtjänar att lyftas fram. Den första är president Putins uppbyggnad av ett nationalgarde om upp till 400 000 man, direkt underställda honom själv. Det skapar ett starkt skydd för den egna makten och kan framledes användas för att omöjliggöra varje form av demonstrationer mot regimen.
Den andra är krigsmaktens ytterst offensiva inriktning. De luftburna förbanden kommer att omfatta 72 000 man. Man bör då veta att de är inga lättbeväpnade fotvandrande svenska fallskärmjägare utan förband i pansarfordon, stödda av artilleri och moderna attackflygplan.
Till detta kommer skapandet av amfibieförband, där planeringen tycks ha som mål att hela två marinbrigader skall kunna landsättas i en omgång. Det går inte att bortse från att om man spenderar alla dessa miljarder på att bygga sådana typer av förband, då har man klart uttalade offensiva avsikter.
Vidare skapar Putins medvetna strategi att ständigt lyfta fram de ryska kärnvapnen en osäkerhet kring när och hur de kan komma att användas. Under det kalla kriget uppstod en terrorbalans, där båda parter efterhand accepterade spelets regler.
Dagens situation lämnar många frågor obesvarade och skapar därmed betydande och oroande osäkerheter.
Slutligen provocerar Rysslands strävan att återta en global militärpolitisk roll genom att man än en gång etablerar baser i många områden där Sovjetunionen tidigare var närvarande. Rykten går att man söker återupprätta en närvaro på Kuba, i Vietnam och i Egypten.
Risken är uppenbar att Putin förlorar känslan för vad som är politiskt möjligt och underskattar USA:s beslutsamhet att sätta ner foten när man upplever sig utmanad eller hotad. Det vore i så fall inte första gången i modern tid som en självhärskare underskattar demokratiernas förmåga att agera i farans stund.
Hitlers felbedömningar ledde till döden för miljoner och åter miljoner människor. Misstag i kärnvapnens tid öppnar ett ännu mer fasansfullt perspektiv. Sverige bör därför utnyttja sin tid i säkerhetsrådet till att på alla sätt påverka och helst hejda den pågående utvecklingen.
För övrigt anser jag att värnplikt bör återinföras.