Bakgrunden var centerns frammarsch. Många såg det som en mans verk – den nytillträdde partiledaren Thorbjörn Fälldin. Om honom och hans politiska mål påmindes vi i somras när han vid 90 års ålder gick bort.
Fälldins person var förvisso viktig men hur kom det sig att ett ganska litet, starkt intressebundet parti blev ett stort, ledande oppositionsparti på den borgerliga sidan? Vilka stödde centern – och varför?
1960-talet präglades av åtgärder för ”det starka samhället”, man talade om ”de stigande förväntningarnas missnöje”. Men förväntningarna gällde också innehållet i livet. De som flyttade från landsbygd till tätorter, från Norrland söderut tyckte sig inte ha gjort några klipp. Protester höjdes mot det rationella framstegsprojektet Välfärdsstaten.
Det var om inte ett värderingsskifte så ett starkt ifrågasättande av värderingar som för arbetarrörelsen varit självklara: högproduktiva jobb är bättre än lågproduktiva, att lägga ned och flytta och få bättre betalt – skulle det vara fel?
Och sedan började fåglar dö och sjöar bli förgiftade. Kalhyggen och uttorkade älvfåror blev politiska stridsfrågor. Miljön gjorde entré i politiken.
Centerfolket kände igen sig, natur, jord och landsbygd var gamla välbekanta områden som fick ny uppmärksamhet. Då upptäckte partiledaren kärnkraften och dess risker och gjorde den till partiets stora profilfråga.
Därmed fick svensk politik ett nytt raster – miljö mot ekonomisk tillväxt, grönt ställdes mot rött och även blått. Så länge rött stått mot blått vann rött.
Men när politiken fick ännu en dimension – den gröna förlorade rött. Det var den omvälvande överraskningen på valkvällen den 19 september 1976. Sedan dess har många valkvällar passerat och flyttkartonger staplats i departementskorridorerna, Sverige har vant sig vid regeringsbyten.
Men den politiska dagordningen har i stort hållit sig till den blå-röda skalan med en grön linje, miljöpartiet.
Det har varit ordning och reda i den politiska klassen. Huvudfrågorna har varit de välkända – skatter, marknad, välfärdssystem. Och så då skolan – eller riktigare elevernas svaga resultat – men också den frågan passades in i schemat marknad kontra offentlig styrning.
”Har varit” för så ser det inte ut längre. Precis som för fyrtio år sedan växer nya krafter och skakar om. Krafter som inte håller sig inom motsättningen: mer eller mindre marknad respektive offentlig styrning. Rött-blått utmanas av blågult mot en botten av brunt.
Sverigedemokraternas protester gäller invandring, urbanisering, globalisering. Man vill inte bara stoppa världen utan vända tillbaka till ett förment ”riktigt Sverige”.
Med SD har värderingsfrågor, vad vi står för och hur vi försvarar vårt sätt att leva kommit upp på dagordningen. Det har redan lett till en ganska förvirrad användning av begrepp som svenska värderingar Ja, för första gången under mina skrivande år har ”svensk” blivit ett politiskt laddat ord, brukat av alla och envar.
I en politisk kultur som vår, så sakinriktad, så praktisk, besvärar värdefrågor. Våra politiker är inte vana vid att diskutera sådana begrepp som frihet och frihetens gränser.
Det blir lätt en strid om orden - ”svensk”, ”heder”, ”rasist” - och om vem som får använda dem. Detta nya böjningsmönster är lika ovant nu som det gröna var för fyrtio år sedan. De gamla partierna håller på att lära sig det. Väljarna trycker på.
Ett är säkert: Försvaret av ett tolerant, öppet och förnuftsgrundat samhälle kräver skärpa. Här finns inget utrymme för kompromisser.