För det mesta tycks det faktiskt så. De dagliga bulletinerna får mig och sannolikt många andra att svälja morgonkaffet i alldeles för stora och heta klunkar. Men framåt lunchekot ser det något mer komplicerat ut. Då framträder också gamla mönster och väl kända drivkrafter i maktpolitiken. Det gäller också vårt eget land. Ta till exempel den eviga lusten till regeringsmakt. Den har nu drivit Moderaterna bort från ett framgångsrikt borgerligt samarbete till något som väl får kallas ett försök att rida tigern.
Sannolikt har Anna Kinberg Batra därmed försuttit möjligheten att bli vår första kvinnliga statsminister.
Men manövern har också blåst dammet av ett gammalt, nästan helt arkiverat mönster i svensk politik, det som bildas när frågor om jämlikhet, tolerans och individens frihet får avgöra människors politiska val. Det hände för hundra år sedan i kampen för rösträtt och demokrati, det hände under 30- och 40-talen när Tyskland blev nazistiskt och fascistiska regimer dök upp i flera länder. Och nu syns detsamma ske visavi dagens högerpopulister och nationalister av typen Trump, Le Pen, Geert Wilders.
Vänsterliberalism eller socialliberalism, etiketten betyder inte så mycket, det väsentliga är att sluta upp kring den öppna, liberala demokratins värderingar. Och detta både mot dem som vill stänga gränser mot andra och dem som vill avgränsa människor efter hudfärg, religion, etnicitet eller sexuell läggning.
Nu gäller åter Ekelöfs ord om att ”det som är botten i dig är botten också i andra.”
En ny, ovan linjedragning i inrikespolitiken alltså. Men också vårt lands läge i omvärlden håller på att ändras. Geografin är givetvis densamma men det mönster av internationella organisationer, regler och samarbeten som gällt sedan kalla kriget tog slut för tjugofem år sedan löses nu upp. Vi återgår till den gamla linjen att svenska försvarskrafter ska användas för att försvara Sverige. Och inser att det låter bra men saknar täckning i verkligheten – Sveriges resurser räcker helt enkelt inte till.
Men tillsammans med andra ska det gå. Med ”andra” har man avsett USA och i någon mån Finland.
USA får vi tänka bort, det är inte att lita på längre. Så mycket står klart efter två veckor med den nya regimen i Vita huset. Nu börjar i stället ett trevande samarbete med gamla, kända partner: Storbritannien, våra nordiska grannar och de utsatta baltiska länderna. Småningom och förhoppningsvis även Tyskland. De närmast berörda alltså.
Berörda av vad då? Ryssland förstås. Också där syns gamla mönster: det handlar om kontroll av Östersjön och tillträde till världshaven genom de dansk-svenska sunden. Och under allt finns ekonomin, handeln.
Detta är en konflikt som är möjlig att lösa genom överenskommelser och en tydlig vilja att försvara dessa.
Annorlunda är motsättningen mellan de västliga liberala demokratiernas samhällssystem och det ryska nationalistiska, traditionalistiska, auktoritära. Här finns ingen kompromiss lika litet som när det gäller de populistnationalistiska partierna. Här måste man välja sida och inte slappna i vaksamhet.
- Håll gränsen sade en gång en svensk statsminister inför ett konkret militärt intrång. Den maningen får nu gälla våra tänkesätt och ställningstaganden.