Tid för avstämning. Den tar sig uttryck i ambitiösa intervjuer med partiledarna och ett par rejäla debattuppställningar, en i SVT och en i riksdagen. Publikens intresse är måhända inte på topp, vi förväntas inte fatta några beslut eller utföra några handlingar. Men ändå – vad får vi ut?
En övning i spelteori av modell: vem vill vara med vem och vem vill inte vara med vem? ”Vem” är för det mesta Sverigedemokraterna. Nästa steg är att fråga sig: hur göra om x, y, z gör si eller så? Här skymtar i utkanten väljarna, för det är vi som avgör storleken på x,y,z.
Sedan kommer närmast pliktskyldigt frågor om skolan – detta brännheta område som ingen egentligen vet hur man får att svalna. Om vinster i välfärden – en fråga för de ideologiskt skolade. Och så förstås jobben, bostäderna och – den kinkigaste: integrationen.
Jag vill inte göra narr av våra politiker, tvärtom de har både ambition, kunskaper och uthållighet. Men en egenskap saknar de: mod. För om det nu är så att statsministern så gärna vill samarbeta över blockgränsen, med allianspartierna eller något av dem – varför inte lägga fram förslag av det slag man säger inte kan avvisas. Eller om oppositionsledaren är så ivrig att ersätta statsministern varför inte väcka misstroendevotum i riksdagen?
Nej, så gör de inte därför att både regeringschef och oppositionsledare är nöjda med läget sådant det är i halvtid. De vill kunna fortsätta att spela ”vem ska vara med vem” i två år till. Först då, i september 2018, när de och deras lag är färdigtränade blir det match och eventuellt platsbyte. Och sannolikt är det bäst så. För till dess bör, ja måste de komma fram med tydliga politiska förslag som kan göra skillnad.
Skolan till exempel. Vem blir först med att inse att vi behöver statliga kontroll av skolresultaten av den typ som gamla tiders examenssystem gav?
Vem kommer att lägga fram en genomtänkt plan för att knyta ihop socialförsäkringars förmåner med insatserna? Vem kommer att medge att skattesystem och pensionsdito behöver samma totala make-over som på 1980- och -90-talen?
Och inte minst viktigt – vem kommer att resonera uppriktigt om Sveriges säkerhet? Jag syftar på den militära såväl som den ekonomiska och sociala. Vi finns i det baltiska området – och det gör andra makter också, större och mindre. Vi är en del av den europeiska unionen, vars medlemmar har mycket skiljaktiga uppfattningar om vad detta medlemskap ska innebära. Vårt välstånd beror starkt av export, den hotas av världsmarknadens hårda konkurrens och växande protektionism.
Det här är stora frågor, oroande och krävande. För att ta tag i dem krävs mod, inte sådant som krävdes av forna tiders hjältar men modet att hoppa över dagsflödet i medierna och det politiska spelet. Mod och ork att säga att vi tänker om, vi vet inte säkert och våra förslag kommer inte att gillas av alla.
Ska denna omvändelse (!) lyckas krävs också något som kanske är ännu svårare – att vi journalister börjar ställa frågor på ett annat sätt. Öppna frågor som låter politiker tala längre – nästan ända tills de själva sätter punkt till och med.