Vägen slingrar sig fram genom tallskog på väg norrut. Ur bilens sidoruta kan jag se hur Västerdalälven grenar sig i sina källor, Fuluälven och Görälven. I fjärran bryter solen genom molntäcket och lyser upp bergstopparna. Vi har ännu många timmar av bilkörning kvar. Utanför susar ett annat Sverige förbi än det som är min vardag.
Få saker var så viktigt för min pappa som körkortet. För honom, och för hans generationskamrater, symboliserade det en frihet som många av oss yngre tar för givet i dag. Bilens intåg i en familj blev nyckeln till ett liv som inte var bundet vid bostadsorten. Att kunna köra bil gjorde att världen blev större. Plötsligt var arbete på en annan ort inom räckhåll och att kunna ta familjen på bilsemester blev möjligt för gemene man.
Med en mamma från Skåne, och mormor boendes där, så tillbringades barndomens somrar och många lediga helger i södra Halland och nordvästra Skåne. Oavsett om den tillfälliga tillflyktsorten var det hyrda huset i Mellbystrand, eller stugan som familjen senare köpte närmre mormor i Perstorp, så var bilutflykter ett genomgående tema för varje ledighet.
Pappa älskade att köra runt bland rapsfält, köpa grönsaker från en vagn utmed vägen och äta glass i Torekov. Mamma var lika förtjust hon, även om hon spelat beklagade sig över att varje år behöva göra samma besök i Torekov som hon fick göra som skolbarn i nordvästra Skåne. I baksätet tittade jag på ett landskap som susade förbi, i sällskap med min lätt åksjuka golden retriever.
Utflykterna har satt sina spår. I min vardag finns det nästan alltid bättre alternativ än bilen, men arvet av att upptäcka världen ur bilrutan lever starkt hos mig. Där har jag inte haft ett bättre alternativ. Att packa bilen och ge sig av är något jag verkligen uppskattar, oavsett som det är till svärföräldrarna över dagen eller för att bila genom Europa under en sommar. Medan milen passerar väcks samtal som man kanske annars inte tar sig tid för. Bakom varje krök, och för varje ortsnamn, lär man sig någonting nytt om en värld som ännu inte är ens egen.
Det är lätt att tänka på Sverige som ett land med små regionala skillnader. För den som bilat genom landet tornar sig en annan bild upp. Runt hörnet från vår välmående universitetsstad så finns det en annan vardag. Orter som är under avveckling, nedlagda industrier, hus som inte längre är värda att renovera. Att ställas inför andras tillvaro bjuder ofta viktiga lärdomar. För den vars resa sker ut genom Europa blir skillnaderna än tydligare. Tillväxtregionernas glänsande fasader kontrasterar ofta mot lorten bara ett par mil bort.
Det är en underbar sak, att utforska världen. För mig har det ofta kommit att handla om att resa med bilen, men under sommaren verkar också ett nygammalt verktyg ha gjort comeback för oss upptäcktsresande. Tågluffen är åter, men den här gången hos oss medelålders och följaktligen med en högre standard. Vandrarhemmen är utbytta mot bättre boenden. Utflyktsmålen kommer att handla mer om natur och kultur än nattpasset på den lokala bargatan.
Vår bil fortsätter resan norrut. Utanför sidorutan skvallrar Tennån om att vi alldeles snart är framme. Färdens tempo får anpassas till de ständigt närvarande renarna. Det här är en värld som jag tycker om att göra till min egen, om än bara för en stund. Nästa sommar får vi ta intryck av Lena, Lelle, Åsa och Anders vars tågluffar jag följt. Kanske kan det åtminstone ersätta en del av våra bilsemestrar. På ett tåg finns det också sidofönster där landskapet kan susa förbi och gott om tid för samtal.