Under en längre tid har ropet skallrat: Fram för en renodlad idrottsminister! Det är dags, menar många, att erkänna idrottens storhet vilket anses likvärdigt med att ha en egen minister. Jag ser likheter med ropen på egen kulturminister eller minister för samiska frågor. Förr fanns ministrar för marinen, armén eller något annat för dåtiden hett område. Jag är inte lika övertygad om klokskapen i detta.
Min tveksamhet på denna punkt har faktiskt också lett till krav på min avgång som ordförande för Riksidrottsförbundet från vissa hetlevrade kamrater som anser sig veta bättre.
Mina erfarenheter går tillbaka till tiden som budgetchef i Finansdepartementet för flera decennier sedan. Gamla erfarenheter förvisso, men de gäller fortfarande. Enfrågeministrar kännetecknas av att de har svårt att få gehör i regeringskretsen. Här anses det räcka med att de kräver mer resurser till sitt område och dessa resurser ska deras kollegor bland de andra ministrarna hosta upp. En inte helt tacksam roll i kretsen.
Det är förvisso sant att idrottsfrågorna valsat runt mellan ministrarna. Som ordförande för idrottsrörelsen har jag avverkat fyra idrottsministrar under mina snart nio år och har nu fått min femte idrottsminister, Jakob Forssmed (KD). "Du skämtar!”, utbrast Linköpingsbördiga Cecilia Stegö Chilò när hon tillträdde som kulturminister 2006. Svaret kom när hon av en journalist fick veta att hon också var ansvarig för idrottens fögderi!
Jag anser att två helt andra kriterier är de viktiga när ministrarnas portföljer innehåller idrott. För det första att statsrådet har tyngd i regeringskretsen och därmed kan göra sig hörd. För det andra bör portföljen vara välavvägd och möjliggöra kloka prioriteringar. En av "mina" tidigare ministrar Gabriel Wikström (S) hade såväl folkhälsa som idrott, vilket öppnade upp för prioriteringar. Detsamma gäller nu för Forssmed.
Under pandemin var det inte fel att ministern kunde hantera kultur- och idrottsfrågor på ett samlat sätt. Däremot uppskattade jag föga när kulturministern Jeanette Gustafsdotter (S) tillträdde för något år sedan och fick frågan varför idrottsfrågorna flyttats till migrationsministern Anders Ygeman. Svaret blev i korthet att han är så bra på att bekämpa brottsligheten! Kanske inte en helt lyckad kommentar som gissningsvis får tillskrivas trötthet efter en lång intensiv första dag som minister. Nu småler jag lite åt fadäsen men då den sades får jag medge att topplocket flög.
Björn Eriksson är ordförande i Riksidrottsförbundet och f.d. landshövding i Östergötland.