När jag växte upp var det coolt att jobba lite för mycket. Det tydde på karaktär och att personen var eftertraktad, oumbärlig. Idag om någon pratar om hur mycket hen jobbar är det mest ointressant. För vem vill lyssna på någon som bara pratar jobb?
Men pendeln verkar nästan ha svängt över åt andra hållet. För stundtals verkar jobb inte alls värderas på samma sätt som det traditionellt gjort. Jobb är inte ett nödvändigt ont, jobb är överhuvudtaget inget eftersträvansvärt om det inte gynnar högsta toppen på Maslows behovstrappa, självförverkligande. Nej, då är det andra saker i livet som lockar.
Johanna Hedman skrev nyligen artikeln ”Därför drömmer unga inte längre om jobb” (SvD 14/1) och lyfter flera exempel på hur unga romantiserar bilden av ett arbetsfritt liv genom att posera med texter som ”Produktivitet är inte allt” och ”Jag drömmer inte om jobb”.
Härligt, men en fråga som infinner sig är såklart: Vad ska du då leva på?
Idag eftersträvas lycka och meningsfullhet av allt fler i varje stund på dagen. Jobb är en identitetsbärare och ska uppfylla sista toppen på Maslows behovstrappa, inte den första basen, att kunna försörja oss. Vad gör det synsättet med oss och våra barn?
Jag själv arbetar som grönsaksodlare och snart är det dags för årets rekryteringsvända. Kriterierna för att arbeta hos oss är enkla. Tre saker: du behöver vara positiv, ha energi och orka jobba i alla väder – en hel säsong. Och ansökningarna kommer in.
– Hej, jag undrar om min son kan komma och jobba hos er i sommar?
– Nej, det kan han inte.
– Varför då?
– För att det är du, hans mamma, som ringer.
Barn och ungdomar som uppfostras på det här sättet kommer att få det svårt. Det finns många bra exempel också, fantastiska ungdomar som tar ansvar och jobbar hårt. Nu anställer vi dock inga ungdomar längre för vårt behov är som störst i augusti – oktober då de flesta går i skolan. Säsongsarbetskraft behöver vi dock och vi är varje år lyckligt lottade med bra och trevliga kollegor. Rekryteringsprocessen görs dock inte av sig självt.
Jag vet inte hur många som har sökt jobb vars dröm är att jobba med grönsaker. De vill komma ut i naturen, tycker att det är härligt med fysiskt arbete, att få arbeta med kroppen, göra något ”på riktigt”.
Javisst, allt det där stämmer ju. Men det är också fysiskt krävande, många gånger monotont, ibland för kallt, för blött, för varmt och stundtals för jäkligt. Och när det upptäcks under de första veckorna, slutar de som inte pallar trycket och söker sig vidare till nästa jobb som verkar ”drömmigt”.
Drömjobbet är olika för oss alla men det finns en sak de alla har gemensamt – ett drömjobb inte alltid är ett drömjobb. Glassigt? Sällan. Slitigt? Ofta.
Vilka mekanismer gör att vissa lyckas och andra inte? Enligt Angela Duckworth, författare och psykologiprofessor vid University of Pennsylvania är svaret givet. Det är inte de personer som är smartast, mest sociala, snyggast eller bäst pålästa som lyckas. Nejdå, det är de som har eller har skaffat sig The grit. Det vill säga konsten att inte ge upp.
The grit är inte en gåva förärad några få med rätt genbank.The grit är ett karaktärsdrag som vi kan lära oss – som kombinerar uthållighet, inre driv och förmågan att inte ge upp vid motgångar.
Mitt drömjobb är att vara grönsaksodlare men det är stundtals både jobbigt, tråkigt och mina arbetsuppgifter består sällan av dem som jag drömde om. Det är aldrig enkom kul att jobba, precis som livet – det är aldrig bara kul att leva livet rakt igenom. Det går upp och ner, förhoppningsvis mest upp för de flesta av oss. Hur lär vi våra barn det här? Jaga sina drömmar – självklart ska vi alla det, men det är en resa dit och för det krävs ett arbete och lite jävlaranamma. Inte att vi gör ”allt” för våra barn, till exempel söka deras sommarjobb.
Magdalena Hermelin är grönsaksodlare