Julborden fullkomligen dignar av läckerheter och mat i dessa tider. Det finns inte bara en sill, en typ av bröd, lax eller skinka att välja på.
Nej, julskinkan ska finnas både griljerad och kokt. Helst ska det finnas vegansk skinka, ekologisk skinka, skinka utan nitrit. Och så fortsätter det. Varenda rätt ska anpassas. Det här gör att det finns massor, men att det alltid också saknas massor.
Låt oss stanna upp i julrushen och fundera över hur det har blivit så här?
Jag har själv en dotter som är glutenintolerant så jag är inte alls främmande för att all mat inte alltid funkar. Men de senast tio åren har ett nytt fenomen uppstått som får betydande konsekvenser för matproduktionen hela vägen till munnen. Och det är matens roll i det egna identitetsbyggandet.
Vi blir inte längre vad vi äter. Vi är vad vi äter.
Richard Tellström, docent i måltidskunskap, har i samarbete med Besöksnäringens forsknings- och utvecklingsfond genomfört en studie som visar hur olika grupper i samhället förhåller sig till mat. På en konferens med 494 deltagare i Linköping 2017 hade 77 procent beställt specialkost. Jag låter yrkeskåren vara osagd, men det var inte bönder för i Nyköping samma år hade Spannmålsodlarna en middag för 420 deltagare. Då hade 1 procent beställt specialkost.
Det siffrorna visar är att vi alla har ett behov av att identifiera oss och tillhöra en grupp genom mat eller annat.
Hos oss producenter ser det likadant ut som på restaurangerna. Samtalen jag bemöter från intresserade konsumenter är stundtals ansträngande men måste göras.
Det drömscenariot jag möter är att maten ska vara ekologisk, fri från GMO, småskaligt producerad och billig. Det ska inte vara några fläckar på grönsakerna och helst dagsfärskt.
Men att jobba mindre med bekämpningsmedel innebär att vi måste hitta andra vägar, till exempel genom GMO som gör grödorna motståndskraftiga mot sjukdomar. Vi kan heller inte odla bönor och grönsaker på alla fält i Sverige, det är helt enkelt inte alla jordar som är lämpade för det. Däremot går det bra att odla vall och gräs på många av dessa ytor, det som djuren äter, därför förädlar vi och får protein genom djuren.
Mer och fler småskaliga producenter skulle vara underbart och behövs verkligen – jag vill ha fler kollegor i branschen. Men om det bara finns småskaliga producenter rubbas vårt livsmedelssystem och det skulle innebära rejält mycket dyrare mat. Effektiviteten och logistiken blir direkt påverkad. Är konsumenten beredd på den utvecklingen? Redan nu knorras det i leden över att maten är dyr.
Så en ödmjuk önskan i juletider. Börja med att äta upp det ni får serverat på julbordet och har köpt. Nyligen publicerade Naturvårdsverket en rapport om hur mycket mat vi hushåll slänger. Håll i er – det är hissnande 634 000 ton, eller cirka 60 kg per person och år.
Hur vi får ett hållbart matsystem är inte enkelt. Vägen är inte rak. Men alla de önskemål som vi i dag ställer på maten är oförenliga med hållbarhetsmålen. Det går inte att få allt. Ekologiskt, veganskt, småskaligt och billigt tillsammans med alla önskemål om vad som ska finnas på julbordet är en omöjlig ekvation.
Så ät upp det som ligger på tallriken. Det är smart, hållbart och artigt. Låt berättelsen om maten handla om något annat än vår identitet. Den kan vi bygga och visa på andra sätt än att rata det som serveras.
Njut av julmaten och god jul.
Magdalena Hermelin är grönsaksodlare utanför Skänninge.