Det kan förvisso vara ett rimligt krav rent principiellt. Och det finns säkert goda exempel på hur denna grupp kunnat utföra samhällsnyttiga uppgifter. Andra grupper av arbetssökande har ofta redan ett formellt krav på heltidsaktiviteter för att få ersättning från Försäkringskassan eller a-kassan. Men så snart man ska verkställa det här kravet i praktiken uppstår en massa problem.
Dels är det väldigt resurskrävande att sysselsätta människor, vilket är lätt att glömma bort från politiskt håll. Särskilt personer som inte är så intresserade av att arbeta, eller har olika svårigheter att hantera för att kunna jobba.
Dels kan en heltidssyssla ta fokus från arbetssökandet och det långsiktiga arbetet att göra sig mer anställningsbar.
Dessutom vill M och SD att heltidssysselsättningen ska vara meningsfull. Det är dock ett önsketänkande som skapar ännu fler problem. Ju mer meningsfull sysselsättning som anordnas, desto mer resurser kommer den kräva av de som ska sysselsätta personerna, och desto mer kommer den att tränga ut riktiga jobb från arbetsmarknaden.
I andra änden av riskskalan, om man struntar i meningsfullheten och istället minimerar kostnaden, finner man förvaring och pysselaktiviteter. Har borgerligheten redan glömt fas-3-eländet?
Varför är man då beredd att återuppfinna de här aktivitetskraven? Kanske för att slippa ta konflikten med SD om a-kassan och aktivitetsersättningen. Den tillfälliga pandemihöjningen av ersättningarna blev som väntat permanent, med argumentet från SD att det behövs en bra omställningsförsäkring.
Men medan sambanden mellan arbetslöshet och aktivitetskrav är högst oklara så är det ett välutrett faktum att lägre nivåer i a-kassan genererar kortare arbetslöshet.
Och en förutsättning för att det ska vara en omställningsförsäkring är att de arbetssökande faktiskt gör sitt bästa för att hitta ett nytt arbete. Det kräver kontroller. Men den kontrollen fungerar inte, och har inte fungerat på ett antal år, enligt Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen. A-kassa betalas ut trots undermåligt arbetssökande. När Arbetsförmedlingens kontrollapparat inte räcker till faller den moraliska grunden för a-kassan. Den kan inte påstås vara en omställningsförsäkring, utan snarare en rätt till betald ledighet vartannat år.
Borgerligheten bör välja att låta ersättningsnivåerna styra incitamenten, framför dyra och omfattande kontrollapparater. Och om SD menar allvar med att återupprätta arbetslinjen behöver de ta till sig fakta om a-kassan och arbetslösheten.
Jakob Styrenius är ledarskribent på Västerviks-Tidningen.