Israel kallas ibland för det heliga landet, och det är verkligen en landremsa fullpackad av religiösa platser. Genom sin historia har judendomen, kristendomen och islam starka band till landet. Inte minst – men inte bara – Jerusalem.
Det gör det lätt att uppfatta det krig som nu rasar som ett religionskrig: En kamp mellan judendom och islam. Den synen gifter sig väl med vår tids utbredda föreställning om att religion är något våldsamt. Men studerar man konflikter som pekas ut som religionskrig finner man nästan alltid att motiven snarare är världsliga.
Det gäller också kriget i Israel och Palestina. Givetvis spelar religiösa motiv en roll för en del parter i konflikten, men det är ändå felaktigt att beskriva det som ett religionskrig.
Till att börja med är det inte så enkelt att det är ett krig mellan två religioner, utan båda sidorna är betydligt mer blandade än så. Den israeliska armén rymmer judar, kristna, muslimer och ateister, och i Palestina bor såväl muslimer som kristna. Dessutom har många muslimer uttryckt sin sympati med Israel och fördömt Hamas massaker, och det finns en rad judar som uppmanat Israels regering att upphöra med bombningarna.
Även om Hamas är en organisation med starka religiösa kopplingar, så är deras mål politiskt. De vill etablera en palestinsk stat – helst på hela det landområde som i dag utgör Israel. Nationalismen är alltså konfliktens kärna, och så har det varit sedan begynnelsen. Den palestinska sidan leddes länge av PLO, vars kärna var sekulära och socialistiska grupper samlade kring arabisk nationalism. Den religiösa dimensionen har tillkommit först de senaste åren, men den förändrar inte vad konflikten i grunden handlar om.
Forskare konstaterar att krig oftast orsakas av en kamp om hårda värden: politisk makt eller ekonomiska tillgångar. Men till det läggs gärna mjuka värden, som ger kampen en högstämd inramning. Det kan helt enkelt låta lite småaktigt att dra ut i strid för pengar och makt, men betydligt noblare att påstå att man kämpar för frihet, rättvisa, Gud eller något annat ideal.
Så är dynamiken också i Mellanöstern. I grunden finns en rad politiska frågor som faktiskt kan adresseras, men extremister på båda sidor vill klä konflikten i religiösa termer och göra det till ett heligt krig. I franska Le Monde betonar historikern Stéphanie Laithier att det är viktigt att protestera mot denna tolkning. (28/10) Inte bara för att den ignorerar konfliktens historia, utan också för att den försvårar vägen till fred.
Laithier skriver: ”Att föreslå en religiös tolkning av konflikten är att anamma fundamentalisternas perspektiv. Det försämrar både vår förståelse av vad som pågår och förhindrar vägen till en acceptabel lösning.”
Ett annat problem med en sådan tolkning är att den kan bidra till att konflikten sprids. Islamistiska extremister har haft som strategi att beskriva alla konflikter där någon muslimsk grupp är inblandad som del i ett globalt religionskrig mellan islam och ”det kristna väst”. I Europa har en del högerpopulister anammat den retoriken, och hävdat att väst är attackerat av islam.
Men de allra flesta judar, kristna och muslimer vill samma sak: Leva i fred och se sina barn växa upp i trygghet. Därför arbetar också många av dem hårt för fred och försoning också i de mest laddade områden. En viktig del i denna kamp för fred är att protestera mot extremisternas tolkning av kriget.
Joel Halldorf är författare och professor i kyrkohistoria.