När jag var ung tog vi pendeln från Linköping till Norrköping när vi ville höja nivån. Det var som att allt var lite bättre där: Kulturen, kaféerna och festerna. Norrköping var den vackra arbetarstaden med sprudlande kreativitet, Linköping en gråtrist tjänstemanna-stad utan särskilt mycket liv bortom Ågatan.
Ännu så sent som 2016 jämförde Sverige Radio städerna och konstaterade att Linköping var rikare och friskare – men Norrköping roligare.
Men de senaste åren har något hänt. Och kanske var 2024 året då Linköping definitivt passerade Norrköping som kulturstad?
Det är svårt att mäta sådana här saker med exakthet, men det finns några tecken i skyn. Ett är att Norrköping sparkade sin populära kulturchef Maria Modig – som genast rekryterades av Linköpings kommun.
Det var en följd av de politiska nedskärningarna av kulturen i Norrköping, där Kulturförvaltningen ersattes med Tillväxt- och utvecklingskontoret. Något som fick riksmedier att skriva om ”kulturfientliga Norrköping”.
”Det låter som en dålig satir”, suckade professorn Stefan Jonsson i Dagens Nyheter. (23/8-2023)
Linköping har gått i andra riktningen, med en stärkt kommunal satsning på kultur. Samtidigt har staden ett urstarkt kulturår bakom sig.
Det syns bland annat på de artister som gästat staden. Lars Winnerbäck och Benjamin Ingrosso fyllde Stångebrofältet. Konsertarrangörerna City to City har ordnat fler spelningar än någonsin tidigare: Över 100 stycken. Under sommaren lockade de Jonathan Johansson, Amanda Bergman, The Hellacopters och The Soundtrack of Our Lives till Skylten.
Dessutom hade Linköping en anmärkningsvärd poesihöst: Bruno K. Öijer hade premiär för sin hyllade turné på Konsert- och Kongress, och några veckor senare gästade poeterna Elis Monteverde Burrau, Aya Kanbar och Daniel Boyacioglu stans nya kulturhus Babettes.
I Norrköping motiverades neddragningarna på kulturen med att staden i stället skulle satsa på tillväxt. Detta har varit ett typiskt svenskt sätt att resonera: Ekonomi eller kultur; hårda eller mjuka värden.
Men som Lars Strannegård, rektor på Handelshögskolan i Stockholm, konstaterade i sitt sommarprat är det en motsättning som inte stämmer med verkligheten. Livet hänger samman, därför pågår ett ständigt samspel mellan ekonomi och kultur, men också hälsa, mognad, tillit och andra viktiga värden.
När Strannegård valde att fylla Sveriges främsta ekonomiutbildning med konstnärlig utsmyckning och litteratursamtal, var det för att göra utbildningen bättre på alla sätt. Och det verkar ha lyckats.
En stad borde resonera på samma sätt. Forskning visar att kulturen bidrar till välmående, hälsa och till och med ekonomisk tillväxt. Inte bara genom att människor konsumerar kultur, utan också för att företag söker sig till städer med ett rikt kulturliv eftersom de är på jakt efter kreativitet.
Det är lätt att förstå. Människor vill mer med sina liv än att arbeta och stänga in sig i den egna lägenheten. Vi vill mötas, få nya intryck och ta del av fest och skönhet. Därför söker vi oss till platser som erbjuder det.
Vi fattade detta redan när vi var tonåringar. När vardagen i Linköping kändes grå tog vi pendeln norrut till Norrköping. Nu går strömmen åt andra hållet, men trots att jag är Linköpingsbo hoppas jag att grannen i norr snart kommer igen.
Jag saknar utflykterna till kulturstaden Norrköping.