För ungefär tio år sedan fick jag min första tidningstext publicerad. Det var i Kirunatidningen, i den delen som kallades Ung redaktion. Tidningen går inte att läsa digitalt, så blir jag sugen på en nostalgitripp får jag snällt ta flyget upp till mor och far. Men att texten handlade om slaveriet på Qatars VM-bygge, det minns jag mycket väl.
Redan då rapporterades det vitt och brett om migrantarbetarna från främst Asien, som plågades ihjäl i femtiogradig ökenhetta. Det var bara något år efter att den lilla gulfdiktaturen vunnit värdskapet. Redan då fanns en debatt om huruvida evenemanget överhuvudtaget borde äga rum, hur sportvärlden ska förhålla sig till det, ifall vi åskådare borde bojkotta hela alltet.
Men då kändes allt så långt fram i tiden. 2022 var ett årtal som liksom inte fanns på riktigt. Vi hade oceaner av tid att vrida och vända på saken.
Och plötsligt blev det 2022.
Och plötsligt ska Qatar spela VM:s första match, mot Ecuador. Start i morgon klockan 17.
Den senaste veckan har frågorna som vi inte riktigt orkat ta tag i de senaste tio åren debatterats febrilt. Hur blir det med den där bojkotten egentligen? Sverige missade åtminstone VM-chansen, annars hade samtalet sett bra annorlunda ut och vi hade tvingats ta svårare beslut.
Annat blev det för Danmark, som är det enda nordiska landet som kvalat in i spelet. Från början var det tänkt att spelarna skulle bära träningströjor med texten ”Mänskliga rättigheter för alla” på bröstet. En symbolisk gest som till en början var lätt att håna. Vi legitimerar visserligen våld, orättvisor och korruption, men vi skäms åtminstone när vi gör det!
Men så visade det sig att denna sportvärldens motsvarighet till ett handhjärta inte var helt okontroversiell. Internationella fotbollsförbundet Fifa reagerade och sätter nu stopp för tröjorna. Budskapet, att mänskliga rättigheter är till för alla människor, kan nämligen uppfattas som politiskt känsligt. Skulle Danmark vägra lyda riskerar de att straffas med poängavdrag och böter (Yle 10/11).
Så kan det gå.
Sport och politik måste hållas isär, brukar det sägas. Hur då? Sport är politik, av den enkla anledningen att stora mästerskap bygger på mellanstatliga relationer, alltså politiska relationer. Oftast kan vi glömma bort det. När vi sitter tillsammans med vännerna på en solig uteservering, dricker öl och jublar för Sverige (eller som denna gång: i tv-soffan med julefika), då tänker vi inte på geopolitiska strategier. Det vore förstås galet om vi gjorde det.
Så fast vi muttrar kommer många kolla ändå. Det är trots allt världens största sportfest. Tv:n kommer att stå på i lunchrum och på pubar. Kommentatorer kommer med jämna mellanrum känna sig tvungna att moralisera, men the show must go on. Nu har vi ändå kommit så pass långt.
Men som Correns Erik Winell formulerade det häromdagen: ”Samtidigt som jag sitter där med min glögg och lussekatt lagom till att Messi sparkar i gång VM-kvartsfinalen kommer jag att längta till våren, division fem-derby på östgötaslätten, kaffemugg i ena handen och en varmkorv i den andra.” Innerst inne vet vi ju hur det ska gå till på riktigt.
Än är det inte beslutat var VM 2030 ska hållas (2026 delar Kanada, USA och Mexiko på värdskapet). Saudiarabien har lagt ett gemensamt bud, tillsammans med Grekland och Egypten. Saudiarabien kommer i så fall vara den ledande parten och därmed också stå för större delen av kostnaden.
Nåväl. Förhoppningsvis har Fifa lärt sig något av Qatarhistorien. För brott mot mänskliga rättigheter är som bekant dålig pr.