För länge sedan i en galax långt, långt bort – närmare bestämt den 30–31 augusti 2004 i västerbottniska Högfors – träffades ledarna för de fyra borgerliga partierna hemma hos Maud Olofsson och lanserade ”Allians för Sverige”. Jag var politisk chefredaktör i Svenska Dagbladet vid den här tiden och vi drev på hårt för ett fördjupat borgerligt samarbete av detta slag. Så här i samband med 20-årsminnet kan jag konstatera att alliansprojektet blev en salig blandning av succé och misslyckande.
Den viktigaste framgången var själva maktskiftet 2006. De borgerliga hade flera svaga val bakom sig. Socialdemokraterna hade regerat i 12 år och vänstermajoriteten såg ut att vara lika evig som kompakt, men tre faktorer samverkade till att göra ett borgerligt styre möjligt.
För det första ändrades bilden av statsminister Göran Persson. Han hade börjat som hårdhänt men imponerande rikshushållare men kom efter hand att ses alltmer som politiskt lomhörd och maktfullkomlig.
För det andra gav Alliansen skjuts åt de borgerliga. Efter åratal av inbördes gräl och gnäll fick de ett gemensamt projekt att samlas omkring. De började utstråla energi och förändringsvilja i stället för förlorarmentalitet.
För det tredje hade samarbetet inte bara form utan också innehåll med ”arbetslinjen” som samlande rubrik. Det skulle löna sig bättre att jobba än att inte göra det, vilket lät attraktivt även för andra väljare än de gamla vanliga. Konkret tog det sig uttryck i sänkt skatt på arbete och åtstramning av de offentliga försäkringssystemen.
Valet 2006 blev en triumf, som ändrade stämningsläget i landet, och 2010 lyckades allianspartierna få förnyat förtroende.
Så långt succén. Och misslyckandet? Det handlade både om innehåll och strategi.
”Arbetslinjen” blev allt mindre övertygande i takt med att fokus flyttades från värderingen att flit och företagsamhet ska löna sig till teknokratiska påbud om att maximera antalet arbetade timmar. Och efter ett tag hade man inte så mycket mer än detta att komma med. Strategin blev att ducka debatten på så många fronter som möjligt och det hela blev ängsligt och tunt.
I vissa stora och viktiga frågor kom man antingen inte till skott: brottsbekämpningen, energin. I andra, som försvaret och migrationen, ägnade man sig åt aningslösa och ibland rent destruktiva insatser. Att partierna till vänster agerade ännu mer ansvarslöst gjorde resan lättare för regeringarna Reinfeldt men är inte mycket till ursäkt. Upp som en sol, ned som en pannkaka.
Till höger har nu Alliansen ersatts av Tidösamarbetet, som tycks fungera rätt väl men vars framtid är oklar. Vänsterblocket går skapligt i opinionen så länge man kommer undan med att bara kritisera regeringen. Men vad händer när man börjar ställas inför krav? Hur ser planen för maktskifte ut? För att jämföra med läget 2006:
Man kan ha olika åsikt om Ulf Kristersson, men han är ingen Göran Persson att mobilisera emot. Någon rödgrön allians syns ej vid horisonten. Och vad skulle de fyra kunna samlas omkring?
PJ Anders Linder är publicist och programledare. Han är född i Falerum.