Lena Wilderäng är författare, deltidsbrandman och tidigare professionell äventyrare. Hon är aktuell med boken "Solroseffekten", utgiven på Mondial förlag, där hon berättar om sina erfarenheter av hjälparbete i Ukraina. Under de senaste två åren har Wilderäng flera gånger samlat ihop pengar till räddningsfordon som hon sedan kört till Ukraina. Hon har även jobbat som frivillig i räddningstjänsten i de östra delarna av landet.
Vilka är behoven i Ukraina just nu?
– Ukraina är fortsatt beroende av vår hjälp för att skydda sitt land och sin befolkning från ockupanterna. Det största behovet nu är av vapen och ammunition – de tar slut hela tiden och det blir väldigt svårt att försvara sig utan dem. När ockupanterna avancerar plundrar de ukrainsk mark och utför krigsbrott. Det som också behövs är olika bilar, drönare, samt sjukvårdsutrustning till fronten.
Hur ser civilbefolkningen på kriget?
– Alla i Ukraina har förlorat någon eller något i kriget. Det finns inget val för dem annat än befria de ockuperade territorierna, annars så har angriparen vunnit och kommer bara fortsätta terrorisera Ukraina. Men för att befria sitt land och skapa en långsiktig fred så behöver Ukraina stöd och hjälp från väst. Folk är ledsna över att hjälpen kommer för sent, vilket kostar många liv och mycket lidande.
Hur upplever du att det ukrainska samhället har förändrats under kriget?
– Under våren 2022 var det akut humanitär kris, och en stor osäkerhet kring hur saker och ting skulle utspela sig. Nu är läget mer stabilt sedan länge, och det mesta i Ukraina har hittat någon slags normalitet. Både service och infrastruktur finns överallt, tågen går i tid, det finns ett stort kulturutbud. Ukraina är ett europeiskt land, levnadsstandarden är ganska hög. Men nära fronten är det förstås misär.
Vad tycker du om hjälpen som kommer från EU och andra västländer?
– När Ryssland attackerade Ukraina 2014 valde många länder att vända bort och inte fokusera på kriget. Efter två år av fullskaligt ockupationskrig i Ukraina verkar det som att Väst fortfarande har svårt att behålla fokus på kriget – det sker mycket annat som stjäl vår uppmärksamhet. Men vi får inte titta bort igen, för vi kommer skörda frukterna av vårt agerande 2022-2024 redan om ett par år. Vi behöver ha större fokus på kriget, och verklige göra allt för att säkerställa fred och trygghet i Europa.
Vad tycker ukrainarna om Sverige?
– Ukraina och Sverige har ett historiskt arv tillsammans, och det är spännande att se hur två nationer med blågula fanor kan vara ganska olika men ändå stå så nära. Den hjälpen som Sverige har skickat till Ukraina har uppskattats enormt. Men jag tycker att vi kan göra mer, så mycket mer.
Vad kan man som vanlig människa göra för att hjälpa?
– Det gäller att kontakta en organisation som faktiskt är på plats och känner till behovet. De kommer kunna berätta vad som behövs just nu. Ett exempel är Operation Aid. De kör insamlingar till olika projekt, och ser till att resurser hamnar där de behövs. Det är alltid bäst att ta en dialog med dem som har koll på plats istället för att återuppfinna hjulet själv – eller att skicka något som verkligen inte behövs. Folk här hemma har ganska skeva uppfattningar om det nuvarande behovet. Och när man vill hjälpa till så får man verkligen lyssna på mottagaren.