Det här med kläder och stil är känsligt. För politiker såväl som för vanligt folk. Hur känsligt blev jag nyligen påmind om när jag såg reaktionerna på ett foto och en rekommendation.
Finland har en kvinnostark regering, dess ledare heter Sanna Marin och är 35 år ung. Hon har låtit stajla sig till moderedaktörens föreställning om en kraftfull, framgångsrik kvinna och syns vackert sminkad i mörk kavaj utan blus eller tröja under.
Resultat: upprörd reaktion i Sverige, nästan ingen i Finland (se Philip Teir i DN 23/10).
Veckan innan hetsade människor upp sig sedan en rektor för en friskola i Göteborg uttalat sig om elevers önskvärda klädsel. Han ville hellre se snygga byxor och blusar än mjukisbyxor och tröjor med tryck som associerade till gäng och kriminalitet.
Flera reagerade och ansåg att rektorn ville bli av med viss sorts elever – möjligen var det riktigt. Men han var ändå på rätt spår. Vi har ett gammalt ordspråk som säger att som man är klädd blir man hädd. Det rymmer en sanning. Den kan uttryckas på flera sätt, teoretiskt som de yttre attributens retorik.
De yttre attributen – ja, det är kläder, frisyr och smink. Men det är också de sammanhang vi uppträder i – som fotbollsförälder, konserthusbesökare, shoppare, trädgårdsodlare, golfspelare, gudstjänstbesökare och så vidare.
De flesta av oss skickar bilder av oss själva för att berätta. Det är rätt oförargligt, möjligen tröttar det mottagaren.
En offentlig person – politikern – har däremot en avsikt. Hon vill att vi ska tänka på ett bestämt sätt om henne. En politisk ledare som porträtteras i tjusiga magasin förknippas med en viss livsstil, glamorös och upphöjd. Hon riskerar att fjärma dem som tycker att en regeringschef ska ägna sig enbart åt sitt uppdrag och likna Angela Merkel, ett mönster av hur en kvinna på toppen ska vara.
Sanna Marin tog den risken – och en god del av hennes landsmän verkar tycka att hon gör rätt. Att bilden väckte mer uppmärksamhet i Sverige säger något om hur vårt förhållande till de ”yttre attributen” är.
Här vill väldigt många i det längsta låtsas som om vår klädsel och stil inte betyder något. Ändå vet alla att det inte är så. En viss stil – mjukisbyxor etc – stämplar. På samma sätt som en dyr, välsittande kostym gör det.
Det går att byta stil. Det har solochvårare vetat i alla tider. Så att ta mannen för kläderna är ingalunda klokt – vad jag vill säga är att vi ska ta de yttre attributen på allvar, de ger ett första intryck och hjälper oss att sortera. Men i fortsättningen ska vi förhålla oss kritiska på samma sätt som mot muntliga löften och utsagor vi hör.