Offentlighetsprincipen – ett långt, litet svårt ord – ändå är det nog det enda grundlagsbegrepp som människor i allmänhet känner till. Det där att vi medborgare ska ha rätt att veta vad överheten sysslar med är en riktigt gammal ordning.
I stolta ögonblick talar vi om frihetstidens riksdag och dess beslut 1766 om att lagfästa tryckfriheten. Och i den friheten ingick rätten att läsa myndigheternas papper.
När Sverige för så där trettio år sedan på allvar närmade sig EU var just offentlighetsprincipen något som svenska förhandlare fick förklara åtskilliga gånger och ge eftertryck åt.
Så mycket besynnerligare är det att nu få se denna frihetsgrund bortsopad och företagens intressen satta framom medborgarnas.
Ingen statistik om skolförhållanden – resultat, lärarkår, elevintag – ska offentliggöras. Sådant ska betraktas som företagsinterna uppgifter vars offentliggörande kan skada det skoldrivande företaget – och gynna konkurrenter.
Sådan är lagen – påstås det. Ett olyckligt statsråd kommer med de vanliga botemedlen: lagändring, klargöranden.
Det är skattebetalarna som bekostar skolorna också de bolagsdrivna. Offentlig insyn är därför en självklarhet. För den oförvillade medborgaren är lösningen enkel: skolor kan inte drivas av bolag vars främsta hänsyn är ägare och marknad.
Lika självklart borde det vara att företag som söker och får hjälp av staten träder fram i ljuset.
Under coronapandemin kan företag få hjälp i olika former. Vilka de är och hur mycket de får borde självklart vara offentligt – det är ju skattebetalarnas pengar. Men se – så enkelt är det inte. Vilka som sökt pengar för att låta personalen arbeta kortare tid kan inte utan vidare offentliggöras. Det kan skada företaget att allmänhet och konkurrenter vet att det behöver hjälp.
Borta är alltså offentlighetsprincipen.
Företagens väl och ve står framom medborgarnas rätt att veta. En helt ny princip har smugits in i offentligheten. Kanske är det blott följden av det fokus på företagsamhet - ”entreprenörskap” - som länge tuggats som mantra i den politiska debatten.
Den svängningen var rätt given på 1980-talet. Då hade till slut de sista (?) socialiseringsidéerna – löntagarfonderna - havererat. Sverige öppnades för en hård internationell konkurrens, gamla branscher som varv och textil gick under, andra räddades av just företagsamma nytänkare.
Då rådde ändå viss boskillnad mellan företagsvärld och den offentliga välfärdssektorn.
Nu har företagstänkandet tagit över så helt att medborgarna bara har att betala – och hålla tyst.