Har Socialdemokraterna några åsikter? Frågan infinner sig efter att TT kommit över ett utkast till överenskommelse inom den migrationspolitiska kommittén. I princip samtliga partier redovisade inför de migrationspolitiska samtalen sina utgångspunkter och krav, vissa mer detaljerade än andra. Socialdemokraterna sa inte flaska.
När sekretariatet nu skrivit fram ett förslag har alla andra partier haft en åsikt om det. Men inte Socialdemokraterna. De säger fortfarande inte ett knyst. De hade ingen åsikt innan samtalen. De har ingen åsikt när samtalen snart är över.
Det här är inget nytt. Snarare är det maktpartiets modus operandi. Januariöverenskommelsen är förstås det främsta exemplet. Sida upp och sida ner med reformer hämtade ur Centerpartiets och Liberalernas valmanifest, några köttben åt Miljöpartiet och sedan en total brist på socialdemokrati.
Partigängare själva brukar säga att de måste bli bättre på att berätta om all socialdemokratisk politik som finns i Januariöverenskommelsen, men de brukar ha väldigt svårt att nämna något.
När regeringen drog igång sina gängsamtal var det ett år efter att polisen skickat in en skrivelse med krav på lagförändringar som regeringen ignorerat. Socialdemokraterna som hade kallat till förhandlingarna kom dit med exakt noll förslag. Inga. Inte ett enda.
Det var först efter att de inventerat vad oppositionen krävt i riksdagen och slutligen läst det nästan årsgamla underlaget från polisen de kunde leverera några åsikter. Terroröverenskommelsen var likadan.
Och ja, det här fortsätter förstås i coronatider. Inte ett steg tas utan att en myndighet först begärt det. De flesta ekonomiska krispaket kommer efter att oppositionen och företag skrikit sig hesa i veckor. De som väl kommer får ofta korrigeras av oppositionen eftersom de exkluderar stora delar av näringslivet. Det är ohållbart.
En regering måste ha ett politiskt mål och handlingskraft. Annars blir den bara en kugge i statsbyråkratin och kunde lika gärna underställas en generaldirektör istället för en statsminister. Det märkliga är att när Socialdemokraterna får administrera utan att uttrycka åsikter, så verkar det gå bra för dem.
När Mona Sahlin blev vald, höll hon tyst om sitt politiska program. S steg. Sedan började hon tala: S sjönk. Samma sak med Juholt, men Löfven excellerar i denna gren. Tystnaden är hans signum. Ju tystare han är, desto bättre går det. Innan coronakrisen var Sverige fullt av politiska konflikter. Då sjönk S som en sten. Idag får de administrera, och stiger som en raket.
Men vill Socialdemokraterna någonting längre? Frågan hänger i luften.