Vi hade besök av Mediekompaniets marknads- och kommunikationschef Ricki Petrini i veckan då hon presenterade deras rapport Rättvisaren, som de tillsammans med Kantar Sifo la fram tidigare i vintras.
Det är en årlig rapport som visar vilka som får synas i svenska mediers rapportering. I Rättvisaren 2019 analyserades 3 000 artiklar, från 19 svenska medier (däribland Corren), där minst en fysisk person förekom.
Resultatet är direkt nedslående.
I två tredjedelar av artiklarna, alltså ungefär 66 procent, är det män som syns och uttalar sig. I en tredjedel, ungefär 33 procent, är det kvinnor.
Men vadå, det är ju så här ojämställt samhället är, vi speglar bara hur det ser ut, säger den defensive.
Jag menar att samhället får vara hur ojämställt som helst, vi i media har ett ansvar att förmedla alla människors röster, oavsett hur nedtryckta de är av samhällsstrukturen.
Rapporten är inte bara en läxa när det gäller manligt-kvinnligt.
Den visar också vilket utrymme vi ger olika åldersgrupper och på vilket sätt vi gör det.
Det viktigaste, och sorgligaste, i de talen: När vi skriver om åldersgrupperna 0-17 och 80+ så får de sällan uttala sig. Vi skriver bara om dem, vi talar inte med dem. I åldersgruppen 0-17 så citeras de bara i 28 procent av fallen. Resten av tillfällena, i 72 procent av fallen, skriver vi alltså om människor i åldersgruppen utan att tala med dem. I gruppen 80+ är det än mer nedslående. Där citeras människorna vi skriver om i endast 23 procent av fallen. I övrigt, i 77 procent av artiklarna, får 80-plussarna finna sig i att bara bli omskrivna.
Det är faktiskt rent bedrövligt.
Det är tyvärr precis som en av rapportens experter, Gunilla Jarlbro, professor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Lunds universitet, uttrycker det:
– Om man vill synas i svenska medier är det bästa att vara man, medelålders, ha makt och ett sportintresse. Om man vill vara osynlig i svenska medier är det bästa att vara kvinna, gärna äldre och diskutera omsorgsfrågor.
Vi kan jämföra 80-plussarnas 23 procent med åldersgrupperna 35-49, 50-64 och 65-80. När vi skriver om dem så får de uttala sig i 66, 69 respektive 61 procent av fallen.
Svenska medier skriver om äldre och yngre, men vi är uppenbarligen usla på att tala med dem. Att det ser ut så i samhället i stort är ingen ursäkt, vi i media behöver inte vara lika dåliga.
Vi vet inte exakt hur det ser ut i Corren, men vi har inget fog för att säga att vi utmärker oss från genomsnittet av de 19 medierna.
Det positiva med rapporten är att den öppnade ögonen på hela vår organisation. Men jag som har varit i branschen i 30 år undrar hur många gånger måste våra ögon öppnas innan vi blir bättre? För så här har det sett under hela 90-, 00- och 10-talet. Och dessförinnan var det med all säkerhet ännu sämre.
Så hur ska vi i media bryta oss loss från en så stark samhällsstruktur?
Jag har själv varit avdelningschef i många år och min bestämda uppfattning är att det går, men absolut inte utan ett aktivt, målinriktat, mätbart arbete. Om man inte sätter upp mål kring mångfalden så kör man direkt fast i de strukturer som finns, i samhället i stort och på den enskilda arbetsplatsen och avdelningen.
Rättvisaren visar också i vilken egenskap människor citeras i vår rapportering. De är uppdelade i fyra kategorier; talesperson, expert, yrkesperson och civilperson. Trots att 50 procent av Sveriges anställda är kvinnor, enligt SCB, så är bara 32 procent av yrkespersonerna i rapporteringen kvinnor. Och trots att 50 procent av befolkningen är kvinnor så är 40 procent av civilpersonerna i rapporteringen kvinnor.
Yrkes- och civilpersoner är de två områden, och procenttal, som är lättast för oss att lyfta. Talespersoner och expertis kan vi absolut också göra bättre, men de är ändå starkare kopplade till samhällsstrukturer. När det kommer till yrkes- och civilpersoner finns ingen ursäkt för att inte ha ungefär 50-50.
Så nu återstår för oss att gå hem och göra läxan. 2020 måste vi förbättra mångfalden i vår rapportering.
Vi måste ut och möta människor, tala med dem, inte bara skriva om dem, i alla åldrar, i alla kön, och inte bara gå dit strukturerna för oss.
Till sist: Det bästa citatet någonsin, när det gäller jämställdhet, från den idag 80-åriga Marianne Nivert (vd för Telia 2000-2002):
– Den dag vi har lika många medelmåttiga kvinnor som vi har medelmåttiga män i styrelserummen, då är vi jämställda!