Jag stelnar till, ”Vi kan ha en skjutning igen”. Frida, som sitter mitt emot mig, har precis svalt sista tuggan av lunchen, ”Jag ska bara taktik-kissa” säger hon och reser sig upp. Hon vet hur det är att bevaka en brottsplats i timmar. Vi skyndar upp på redaktionen, hon plockar på sig utrustningen; en blå Correnväst, mikrofon och en powerbank. ”Jag kan hänga med!” ropar Jasmine. ”Bra! Och Victor, du följer med, vi måste säkra upp bilder från platsen.” Bredvid oss jobbar Samuel med liveflödet på sajten, adrenalinstinn. Det börjar trilla in bilder från Skäggetorp, två kollegor är redan på plats, avspärrningen är ännu inte uppe. Fredrik söker polisen för en kommentar. En halvtimme senare levererar Frida en videorapport från platsen som får spridning i sociala medier.
Polisen bekräftar att en man har skottskadats. Vi vet ännu inte att han är avliden. Tipsen strömmar in, via sociala medier, mejl och telefon.
Tempot på redaktionen är högt. Det är ett väloljat maskineri som drar igång vid stora nyhetshändelser. Rörigt först, men det övergår snart i ett målmedvetet jobbande.
Det är tredje skjutningen med dödlig utgång på tre månader i Linköping. En kallblodig avrättning i huvudet.
Det känns bisarrt, men vi har fått in rutinen vid skottlossningar. Det börjar bli en vana. Jag vill inte ha den vanan. Jag vill inte att vi ska vänja oss. Vänja oss vid skjutningar på offentliga platser mitt på dagen. Där människor, strosar, lunchar, shoppar, umgås, ja, lever sina liv.
Vår rapportering från skjutningen i Skäggetorp är slående lik den från tidigare skjutningar. Polisen säger samma saker, men ser lite mer trött ut. Samma ramsor rabblas: ”Polisen gör så gott man kan med de resurser man har.” Polisen kommer inte att ge sig.” ”Polisen vill att alla ska känna sig trygga.”
Vi pratar med många boende i området. Tårar, rädsla och ilska. ”Skjutningarna måste få ett slut!” ”Det är bara en tidsfråga innan någon oskyldig drabbas.”
Vi pratar med politiker, som avhängigt av maktposition, utlovar åtgärder, eller kräver åtgärder.
I tisdags fick jag ett mejl från en läsare som skrev att vår rapportering om Skäggetorp är för negativ. Samma dag släpptes Brå-rapporten, som bygger på statistik över personer som varit misstänkta för brott, utifrån om de har en svensk eller utländsk bakgrund.
Jag tänker på alla gånger vi i Corren har skildrat utvecklingen i Linköping. 2015 skrev vi att Linköping var den näst mest segregerade kommunen i Sverige, efter Södertälje. Vi kom alltså före Malmö, som intog tredjeplatsen. Vilket kapitalt misslyckande för vår stad. Vi lever i en delad stad med socioekonomiskt utsatta invandrartäta områden. Mer delad än nästan alla andra svenska städer.
När jag söker i vårt arkiv är artiklarna om utanförskap, segregation och integrationsprojekt otaliga. Politikerutspelen lika många och spänner över hela vänster-högerskalan. Alla är överens om att segregationen är ett problem. Även innan det började skjutas.
Brå-rapporten då. Jag hör Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi, sucka i radion. För 21 år sedan suckade han åt mig när jag intervjuade honom. Då var jag ung vikarie på Corren. En kollega skrev om fem män som åtalades för ett brutalt rån. Kvintetten hade en lång rad småbrott bakom sig. ”Vi gör en kartläggning!” föreslog han. ”Varför blev det så här?” Alla fem hade invandrarbakgrund. Fyra kom till Sverige med sina föräldrar, en av dem hade blivit ivägskickad ensam till Sverige med hjälp av människosmugglare.
Jag ringde Sarnecki och berättade om vår artikelidé. ”Vilken originell vinkel”, svarade han ironiskt. På bordet framför mig hade jag en Brå-rapport från 1996 ”Invandares och invandrares barns brottslighet.”
Efter sucken började Sarnecki att prata. Han sa: ”Att invandrare och invandrares barn är överrepresenterade, det vet vi redan, det vi behöver mer kunskap om är VARFÖR det ser ut som det gör. Personer med låg status, dålig utbildning och hög arbetslöshet begår flest brott, och i den gruppen finns många invandrare. Om banden till samhället är tillräckligt starkt, begår inte människor brott i samma utsträckning. Det är de som inte har något att förlora som begår brott.” Min artikel fick rubriken ”Liten klick invandrare begår brott.”
Enligt Sarnecki var veckans Brå-rapport den 39:e studien som visar ungefär samma sak sedan 1974. Hans frustration bottnar i att orsakerna till varför det är så här inte är lika väl undersöka.
Brå-rapporten fick snabbt fäste i den politiska debatten. Ökande samhällsklyftor och utanförskap pekas ut som orsaken. Fler poliser och hårdare straff pekas ut som lösningen.
Om det är så enkelt, vilket jag inte tror det är, så borde någon ha kunnat åstadkomma den förändringen under de 20 år som har passerat sedan jag skrev artikeln. För många partier, både till vänster och höger, har haft chansen att påverka utvecklingen.
För 20 år senare kan jag konstatera att inte mycket har hänt. Eller jo, klyftorna och utanförskapet har ökat.
Vi behöver lösningar för att bryta den här utvecklingen i Linköping, i Sverige. Jag vill inte att vi ska vänja oss vid att rapportera om hur vår stad glider isär. Jag vill inte att vi ska vänja oss vid skottlossningar. Låt oss bryta den vanan.