Det är skolstartstider och tanken svindlar. De närmaste dagarna kan forma livet för en del. En ny skola, en inspirerande lärare eller ett nytt ämne kan vara en märkeshändelse i livet. Något som styr framtida vägval.
För Linköpings skolor börjar höstterminen på måndag. Samma sak är det i Kinda, Mjölby och Motala. På tisdag öppnar grundskolorna i Åtvidaberg, Ydre och Ödeshög. På onsdag i Boxholm. Och veckan därefter börjar uppropen på Linköpings universitet.
Särskilt valet av gymnasium eller högskola kan vara det som en del ser tillbaka på som avgörande för hur saker och ting blev som de blev i livet. Men det är inte bara utbildningen i sig som lär fälla avgörandet för elevernas val. Minst lika viktigt framstår utbildningsorten vara.
Det verkar finnas en väl förankrad idé i dag om att valet av högre utbildning ska innebära ett uppbrott från barndomstrakten. Och att man måste flytta för att få se något nytt är en berättelse som genomsyrar samhället.
Att dra iväg långt bort idealiseras. Hitta sig själv förväntas man göra under en resa på andra sidan jorden. En karriär i en ny storstad har blivit en framgångsmarkör. De som i stället stannar kvar på barndomsorten, särskilt om den återfinns på landsbygden, beskrivs i den politiska debatten som närmast misslyckade. Unga män på landsbygden kallas föraktfullt för ”de som blev kvar”.
Att vägen till lycka förutsätter ett uppbrott har beskrivits som västerlandets urmyt av docenten och författaren Joel Halldorf, bosatt i Bestorp söder om Linköping. År 2018 skrev Halldorf i Expressen: ”Vi har sett filmerna på temat: uppbrottet från den kvävande småstaden, och den befriande flytten till storstan. Hon som följer sina drömmar. Han som inte låter sig hindras. Berättelserna sätter sig i kroppen på oss, de formar vår längtan. […] Till slut tror vi att det är enda sättet att leva.”
Något som stödjer Halldorfs resonemang är att den sång som under senare år har seglat upp som den mest sjungna på landets skolavslutningar – Goliat, skriven av Laleh – är en lovsång till att flytta från barndomens ort. Redan i Goliats första vers hörs längtan någon annanstans: ”Vad var det vi skrek när drömmar bar oss bortom stan – å en dag ska vi härifrån”. Att lämna hemtrakten är en ständigt återkommande dröm i sången: ”På vägen hem över fotbollsplan – å en dag ska vi härifrån.”
Det är som att det vore eftersträvansvärt att bryta upp för uppbrottets egen skull. Att vara i rörelse för rörelsens egen skull. Karin Boyes ord ekar som förmaningar genom tiden: ”Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr.”
Men det finns alternativ till uppbrottet. Det finns en värld att upptäcka även för den som inte söker sig till en fjärran storstad. Och under coronapandemin lär allt fler ha insett det.
I NT gick det för prick en vecka sedan att läsa om det växande intresset för att föra naturdagbok. Fenomenet kallas vid sitt engelska namn ”nature journaling”. Men det handlar om något östgötar lär ha gjort i alla tider, att betrakta och förundras över naturens skiftningar.
För att skriva naturdagbok krävs dock två saker – tid och en plats. Och just det har många fått under coronapandemins isolering – tid på en och samma plats. Plötsligt har det funnits tid att se vad som händer utanför bostadens fönster. Vilka fåglar som dyker upp under olika årstider. Vilka blommor som är vackrast vid olika tider. Eller när de första och sista löven gulnar.
Insikten som många lär ha fått under isoleringen är att det finns en värld att upptäcka utanför fönstret. Man måste inte resan till ett fjärran land för att se något att förundras över. Varje ny dag kan bjuda på nya sällsamheter i naturen här hemma. Och för varje år läggs ett ytterligare lager till upplevelsen av naturens skiftningar på platsen – för då finns något att jämföra med. Då går det att fascineras över flyttfåglar som kommer tidigare än vanligt eller växter som blommar praktfullare än de någonsin har gjort.
Det är säkerligen den upptäckten – att man inte måste bryta upp och ständigt vara i rörelse för att se nya saker – som har fått allt fler att föra naturdagbok. Samma sak lär ligga bakom det ökade intresset för såväl fågelskådning som odling. När människan blir bofast odlar hon sin trädgård.
Förhoppningsvis lever också insikten om att det finns en värld att upptäcka där man bor hos dem som nu börjar ny skola och funderar på vad framtiden har att bjuda. Det finns ett alternativ till att bryta upp och flytta från barndomsorten. Att stannar kvar öppnar en värld.