Centerpartiets framgångsrike ekonomiska talesperson Emil Källström lämnar politiken i och med valet 2022. Det har han meddelat Annie Lööf och resten av världen. Efter 12 år i riksdagen vill han, som 34-åring, göra något annat. Källström är inte ensam. Fyra andra relativt unga centerpartister har valt samma väg ut ur riksdagen, utan att någon tvingar dem.
Spekulationerna lät inte vänta på sig. Vad kan ligga bakom politikernas beslut? Maktkamp? Strategiska nederlag? Jag kan inte svära på att något sådant inte ligger bakom något av fallen. Men det kan också vara så som de faktiskt säger, att ledamöterna vill byta bana.
Arbetslivet ser inte ut idag som det gjorde förr. Även om den kronologiska ordningen alltjämt är sig ganska lik med utbildning först, sedan arbete och sist pension, så håller den på att luckras upp. Plattityden ”det livslånga lärandet” håller på att få en annan, mer konkret innebörd.
För ska vi klara den demografiska utmaningen, med den berömda uppochnervända ålderspyramiden (färre yngre ska försörja allt fler äldre), behöver vi förändra arbetslivet. Och ska det funka, kommer vi behöva skola om oss, vidareutbilda kompetens och tillvarata talanger tidigare än nu. Genomsnittssvensken börjar inte försörja sig själv förrän i 30-årsåldern! Med en nuvarande snittålder för pension på 67 år, säger sig självt att systemet överlevt sig självt.
Automatisering och digitalisering kommer att förändra arbetssätt och kunskapsbehov allt snabbare. Vi kommer alltså att vilja och behöva utbilda oss mitt i och senare i arbetslivet. Näringslivets behov och utbildningsväsendet kommer behöva samverka mer och tydligare – för att företagen ska kunna rekrytera rätt kompetens och skolorna bevara sin relevans.
Därtill kommer vi att byta jobb, och till och med yrke, betydligt oftare än förut. Visst har karriärer alltid utvecklats och avancerat, men ofta inom samma gebit. Dagens unga som kliver ut från universitet, högskola eller yrkesprogram har en bredare palett av yrkesvägar än någonsin att välja från. Och välja igen. Och igen.
Därför ligger det i tiden att även moderna politiker väljer att kliva av en inslagen väg för att välja en annan. Dessutom är det nog sällan en nackdel för vare sig riksdagen eller kommunfullmäktigesalen att dess inhysta också testar ”vanliga kneg” då och då. Även om också politiken förändrats i tidens och digitaliseringens spår, finns ju möjligheten att ställa sig till demokratins tjänst (igen) alltid kvar.