Skjutningarna i Linköping har fått uppmärksamhet. Det är allvarligt och skapar otrygghet. Men det sätter också viktiga frågor på sin spets. Varför och vad gör man för att få stopp på skjutningarna?
Skäggetorp är det största utsatta området i Linköping, med officiellt 10 000 invånare. Det är en stadsdel de flesta Linköpingsbor överhuvudtaget inte har någon kontakt med. En gång var Skäggetorp framtiden. Nu är det snarare en stadsdel som avvecklas med allt sämre samhällsservice, utanförskap och ett kriminellt parallellsamhälle. I denna miljö finns de som dagligen kämpar för att göra boendet drägligare. De förtjänar vår respekt.
Bättre integration sägs vara en ödesfråga för Sverige. Kommunledningen presenterade i höstas förslag för de utsatta områdena. Detta upplevas av många som en papperstiger med oklart ansvar och bristande förankring. Vem ska leda det konkreta arbetet i Skäggetorp?
Samtidigt finns inte Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Polisen eller Socialkontoret närvarande fysiskt i Skäggetorp. Den närvaron som funnits har lagts ner. Hur tänker man egentligen? Var finns det demokratiska inflytandet och vem bestämmer i Skäggetorp?
I Malmö har man minskat skjutningar genom bland annat satsningen på projektet ”Sluta skjut”, en modell inspirerad från USA. Flera kommuner har nu bestämt att följa Malmös exempel, men inte Linköping då det anses kräver stora resurser och är oklart hur stor nytta det gör. Nyckeln i Malmö är att myndigheter, kommunen och civilsamhället samarbetar fullt ut.
Regeringen borde ha en heltäckande plan för de utsatta områdena i Sverige och verktyg för olika insatser, även det som rör de som hoppar av de kriminella gängen. En idé är att utse en tydlig områdesledning som pragmatiskt i samverkan med människor i området kan lösa frågor som fastnar mellan stolarna. Det kan även vara en kontaktpunkt för privata eller andra aktörer som vill investera i området.
Insatser som görs borde årligen revideras av Riksrevisionen, så att staten och kommunerna ser vad som fungerar. Det behövs en gemensam måttstock och fokus bör ligga på resultat och förändring långsiktigt, så att skattemedel används på bästa sett och gör skillnad för människor de är ämnade för. Det krävs också politisk samsyn oavsett majoritet, modiga politiker som vågar tänka utanför boxen, prestigelösa tjänstemän med mandat, resurser och former för medborgarinflytande. Det är värt att pröva om man verkligen vill bryta segregationen, skjutningarna och det kriminella parallellsamhället i Linköping.
Aleksander Gabelic är samhällsdebattör.