Det finns ingenting Linköpings politiker vill mer än att vi alla ska cykla. Det är inte svårt att förstå varför. För den som cyklar till det mesta är fördelarna många, inte minst en bättre hälsa och låga kostnader. Vinsten för samhället är än större. När fler väljer cykeln framför bilen innebär det lägre utsläpp och minskad trängsel för de som måste ta bilen.
Det känns alltid naturligt att ta cykeln i Linköping. Kanske hänger det ihop med de många studenterna, på att vi är ovanligt förnuftiga eller på att staden är som gjord för att cykla. Den är för liten för att krångla med bilen, men för stor för att gå överallt. Sedan jag flyttade hit har cykeln alltid varit det snabbaste sättet att ta sig fram i vardagen, oavsett om målpunkten varit stadshuset eller campus.
Men trots att jag lever som politiken lär, åtminstone när det gäller transporter, så är det något som skaver. Höga ambitioner och nya cykellänkar är bra, men det känns ändå som att vi cyklister inte tas på allvar. När en gata tillfälligt stängs för biltrafik så föregås det av stora informationskampanjer. När en cykelbana stängs av informeras det i form av att man möts av ett cementblock som skär ens väg på morgonen.
Att även cykelbanor behöver stängas av ibland är inte konstigt. Problemet är hur det görs, när kommunen – gång på gång och med all oönskvärd tydlighet – visar hur lågt prioriterade vi cyklister är i den vardagliga trafikplaneringen. Jag vet inte hur ofta jag får leda min cykel förbi områden där gator och cykelbanor spärrats av för att i stället fungera som gratis parkering åt byggarbetare.
Den färskaste törnen i mitt cyklisthjärta är arbetena utmed Djurgårdsgatan. Klämda mellan byggarnas bekvämlighet och bilars framkomlighet kapas övergångsställen och cykelbanor. Det fåtal av oss som accepterar avspärrningarna, och tagit vår tillflykt till Magistratshagen, hade fri väg i några veckor för att sedan mötas av nya, inte helt hjälpsamma, betongblock i cykelbanan. Utställda med kärlek från cykelstaden Linköping?
Politikens ambitioner för cykling är det inget fel på, men gång på gång överskuggas de av genomförandet. Som politiker skulle jag vara rejält förgrymmad över hur dåligt besluten förvaltas. Vi som cyklar i ur och skur borde få en medalj. I stället möts vi av dagliga vedermödor orsakade av oengagerad trafikplanering. När jag på morgonen leder min cykel förbi ännu en avspärrning, gissa om jag känner mig uppskattad eller om jag funderar på varför det är så svårt att leva som politiken lär?
Christian Gustavsson är civilingenjörsstudent och tidigare kommunpolitiker (M).